Vad är gruppvåldtäkt

Under senare år har det uppmärksammats att många tjejer/kvinnor, speciellt unga tjejer, utsätts för våldtäkt av fler än en kille/man. Det är alltså flera killar/män som ger sig på en tjej/kvinna och utsätter henne för flera våldtäkter. Det kan vara så att flera killar/män håller fast henne för att turas om att förgripa sig sexuellt på henne. Men det kan också vara så att en tjej/kvinna som är kraftigt berusad t ex på en fest utsätts av flera killar/män vid olika tillfällen, att de går in en och en i ett rum och förgriper sig på henne.

En tjej/kvinna behöver inte ha gjort kraftigt fysiskt motstånd för att det hon utsatts för i lagens mening ska kunna betraktas som en våldtäkt. I juridisk mening är ett nej ett nej. Det kan vara i ord, att tjejen/kvinnan säger nej, men också att hon försöker hålla ihop benen och på så sätt klart markerar att hon inte vill ha sex.

Hämtat ur en artikel från Aftonbladet
Psykoterapeuten Börje Svensson på Rädda barnens mottagning behandlar unga förövare. Han är van vid att höra dem berätta att de ”var ihop med tjejen först, och sedan var deras kompis ihop med henne”.
”Hon ville själv” är en annan standardformulering.
  - Men min starka övertygelse är att när de begår övergreppet vet de vad de gör. De vet att det är fel. Men det struntar de i, säger han.

Tjejer/kvinnor berättar

"Jag trodde att jag skulle dö. De var flera stycken och jag visste hela tiden när jag satt emellan dem, när de började tafsa på mig, att jag inte skulle ha en chans. Jag minns inte hur många som våldtog mig, men det var minst två. När de var klara och jag bara låg där så var jag övertygad om att det var nu som de skulle döda mig. Men istället spottade de på mig, sa att jag luktade illa och gick sin väg. Det var nästan den värsta förnedringen. När jag kom hem låste jag in mig och satt stort sett i i duschen i en månad - jag kände mig aldrig ren. Jag kände mig smutsig, att de hade rätt...att jag luktade illa."

"Jag kastades in i en stor bil och jag tror att de var fem stycken. Att sitta där, fast i en fälla, och inte veta vad som skulle hända mig kan få mig än idag att få sådan dödsångest. När jag såg dem försökte jag söka med blicken, kanske att det fanns en enda av dem som var lite normal, som jag kunde vädja till. Kanske att jag kunde be honom att våldta mig, bara han, så att jag slapp alla de andra. Nu efteråt känner jag mig så äcklig som ens kunde tänka så, men det var väl mitt sätt att i alla fall försöka komma undan det värsta - att så många skulle göra mig illa och kanske döda mig. De våldtog mig, alla fem. Jag kommer ihåg det tydligt och det är min livs plåga, önskar att jag hade svimmat. Men jag minns hur de såg ut, jag minns vad de gjorde med mig och jag minns hur ont det gjorde. Jag minns också hur en av dem ställde sig och kissade på mig innan de slängde in mig i bilen igen. De slängde av mig vid en väg och jag minns även hur jag tog mig hem och undrade hur ingen i hela världen kunde se hur trasig jag var."

"Jag hade varit ute och festat med mina vänner. Min bästa tjejkompis som jag skulle sova över hos hade gått hem innan det stängde. Två killkompisar i mitt kompisgäng, som var nära kompisar med min pojkvän, sa att de kunde följa mig hem till min kompis. Det kändes bra att slippa gå ensam. Min tjejkompis öppnade inte när jag knackade på och vi stod ganska länge utanför och väntade. Mina killkompisar sa att jag kunde hänga med hem till en av dem och ringa. Jag hade ju varit där många gånger på fest hos honom och hans flickvän. När vi kom hem och jag frågade efter telefonen så såg de på varandra och sa att de visste vad jag egentligen ville, att de förstod eftersom jag följt med dem båda två. De höll fast mig, tvingade ner mig och sedan var det som att nästan inget tvång behövdes. Jag grät och sa nej, men annars var min kropp som bedövad. Inte ens när de var klara så kunde jag resa mig. Jag känner skuld över det, att om man verkligen blir våldtagen vill man väl springa därifrån. Men jag bara låg där och stirrade rakt upp i taket, det var en fläck där som jag inte släppt med blicken. Det var som att jag var helt utanför mig själv och min kropp, i tanken satt jag uppe i taket, i fläcken. När jag hörde att de sov smög jag ut. Mitt i allt så kände jag mig så skyldig som hade varit så dum att jag hade följt med dem hem, att jag fick skylla mig själv. Jag kunde höra hur det skulle låta om jag skulle polisanmäla det. Men ALDRIG att jag trodde att dessa killar skulle göra så mot mig, vi som hade känt varandra i flera år, de som var välutbildade och hade flickvänner. Det som gnagde i mig var att det måste vara något med mig, något med mig som gjorde att de tyckte att de kunde behandla mig så. De brände in sin behandling av mig rakt in i min självkänsla."