...lätt för honom.
Klart att det inte gör lika ont för honom,
klart att han inte velar fram och tillbaka.
Klart att han inte dras mellan känslor och förnuft.
Klart att han kan skriva upp regler och villkor och sedan bli frustrerad när jag inte kan hålla dem och klart att han kan hålla fast och hota då, klart att han kan.
Han har ju gjort det förr.
Jag står i mitten, jag och min vovve, och vi skakar som små, små löv.
Ständiga blickar på omgivningen, ständig givakt.
Och så kom han den andra.
Han som undrar lite och han som jag gärna vill vara med.
Jag kan inte förklara att det är känslor som håller mig kvar.
Jag älskar fortfarande han som slog mig och hur mycket jag vill att du ska vara han och han ska vara som du, så jag bara får krypa ner i din famn och så är allting bra igen.
Då kan jag gå vidare, gå framåt och vara sådär som jag är utan att bli beskylld för det.
Äntligen!
Jag förstår inte vad det är du gillar hos mig, varför du vill ses igen och hur du kan trivas i mitt sällskap. För jag är så rädd att visa dig allting, även om jag vill. Inte ens en bit i taget känns rimligt och ändå rusar jag fram och öppnar min bröstkorg. Blottar halsen.
Du sitter i min soffa och bakom skafferidörren ligger ångesttabletterna väl gömda, precis som vanligt. Du vet inte att jag tar några om dagen för att mäkta med. Du vet inte att jag svalde en efter du gått, bara för att somna och inte orka tänka. Du vet inte vilka scener som har utspelats i just detta rum. Du vet inte och det är det enda jag kan tänka på.
Jag älskar att du inte är ute efter att rädda mig och göra mig hel efter det som hänt, utan tänker på... vad är bearbetat?
Jag kan inte vara ärlig, men jag kan inte ljuga. Jag är trött på räddare i nöden och hatkärlek om vartannat. Men mest vet jag inte, det är inte lätt och mest är jag bara rädd.
Text
Sue
TuvaForum
