Sue berättar i sin text om våldscykeln:

Det som jag minns mest av allt från förhållandet med mitt ex är mina armar. De har aldrig varit så formade som då, som ett resultat av hur musklerna konstant varit i försvar. Främst kommer jag aldrig glömma känslan i underarmarna och jag kunde känna hur spända de var även "till vardags". En otroligt obehaglig känsla.

Ibland kunde jag upptäcka blåmärken på ställen som jag inte ens kom ihåg att han vidrört på det sättet. På rumpan, rivmärken över bröstet. Då brukade jag påpeka det och febrilt försöka bevisa att detta var på riktigt - titta då! Han kände sig oftast orättvist anklagad då och förstod ingenting, hittade andra möjligheter till att dessa uppstod. Men i början av förhållandet orkade jag stå på mig mer och ibland hände det att han gav sig och gav märket en kyss. Han lyfte sig själv och blev en tröst mot det onda genom en kyss.

Jag fick ofta dåligt samvete gentemot mitt ex. Han hade frågat mig på vår första dejt hur bra jag mådde på en skala från 1 till 10. På den tiden mådde jag väldigt bra och kände mig stark, så jag svarade en 8:a. I slutet nämnde han ofta den där tjejen som log med hela kroppen och hur underbar hon kunde vara, bara hon ville. Under förhållandet hade han sett mig så underbar i max sju dagar i streck tills den förstörda sidan kom fram igen. Med tiden som jag blev mer orkeslös och började tvivla på mig själv, så tänkte jag att jag hade lurat in honom i en tjej som inte fanns.

Mitt ex ville att jag skulle jobba på mig själv, jag vara bara några dåliga sidor bort från att vara den där perfekta flickvännen. Vi kunde ju ha det så bra, om jag bara... Han gjorde ju detsamma, gick i terapi, så vem var jag att tro mer om mig själv. Han skulle få ändring på mitt förstörda. Det som provocerade, testade och va sådär illmarigt själviskt. Ena stunden var jag världens bästa, snyggaste och gulligaste flickvän. I den andra älskade jag honom aldrig, jag gav inget, var psykopat, åsna, falsk och hora.

Jag hörde direkt när ett utbrott var på gång, oavsett om det var över telefon, chatt eller i samma rum. Hans ögon blev svarta och rösten kom i ett annat tonläge. Det här tonläget drev mig till panik, jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Andningen ökade och jag hade ett mål - få det att sluta. Så jag satte ofta min hand över hans mun, tryckte den mot gastandet. Det slutade oftast inte så bra för mig. Andra gånger försökte jag krama honom, hänga mig runt hans svettiga axlar och tvinga mig själv att se in i dessa djävulsögon. Hans kropp var hård och kantig, inte så mjuk och varm som den var andra gånger. Jag kunde aldrig lugna ner honom i dessa stunder, någonting som han påpekat som ytterligare en svaghet hos mig.

När jag var så otillräcklig i mitt ex ögon, så slängde han runt mig som en liten docka, jag blev många gånger förskräckt över hur lätt jag var för honom. Utan en chans till försvar tryckte han ner mig i sängen, slog med knytnävarna i kudden bredvid så att jag skulle förstå att jag skulle hålla mig jävligt lågt. Handflatorna daskade mot vader och ben, överallt där det inte syns. Jag höll händerna för ansiktet och han slog, snuddade bara vid nästippen, daskade mina händer. Allt för att jag skulle förstå - det går, han kan mycket mer, men han gör det inte.

Efter allt detta var det som om någon tryckte på STOP-knappen. Han stannade upp, jag låg äntligen och skakade i soffan i ännu en ångestattack.

Han lyfte upp mig i sin famn, torkade inga tårar, men la mig i fosterställning i sängen. Lugnade, smekte håret som han precis dragit och torkade tårarna. Ibland kunde jag tugga mig i kinderna som en ångestreaktion. Han sa manande till mig att snälla, låt bli det där. Sedan höll han om mig hela natten, tätt ihop. Jag var trygg igen, han var min räddare i nöden.

Text
Sue
TuvaForum