Hej alla fina,

Nu var det längesen jag skrev här, även om jag går in ibland och läser lite. Vill på något sätt hålla ett grepp om verkligheten genom texterna osv. Jag går in med en otrolig respekt för detta forumet, tillsammans med kvinnojouren hjälpte det mig något oerhört.

Jag satt och tänkte... hur hjärnan förtränger. Jag trodde inte det om min hjärna, men hösten och vintern är årstider med starkt etsade minnen. Blåsten och kylan känns hotande, skrämmande... precis som han. 

För ett år sedan spenderade jag min julafton skakandes, gråtandes över telefon med honom i syfte att förklara varför jag hade spenderat så mkt tid på min familj och inte ringt honom tidigare på dagen. För att sedan gå ut i vardagsrummet och dölja det, låtsas som ingenting. Jag ville ju inte lägga sordi på deras kväll, jag älskar ju dem mest i hela världen.

För ett år sedan firade jag nyår under hot, passade varje steg jag tog, stekte oxfilén och låtsades vara avslappnad och skrattade åt hans skämt. Alkoholfritt, det var mitt ultimatum. Mitt krav som jag fick igenom efter timmar av hotfulla samtal på min jobbtelefon med djävulen på andra sidan, med svarta ögon och ett galet sinne. Mina föräldrar lämnade bort mig på nyår i ren förtvivlan för de såg vad han gjorde mot mig. Men jag hade kontrollen, så länge jag höll mig inom ramarna, så skulle allt gå bra.

Vissa saker kommer jag inte ihåg, vissa saker ligger gömda (som dessa två) och kommer upp när jag kanske sitter på bussen och tittar ut på ingenting. Ett minne här och ett där, de ploppar upp som äckliga, kliande, varfyllda blåsor. 

Jag har levt med att bearbeta de stora övergreppen, de orden som fastnade och alltid har varit där. De kommer förfölja mig hela livet. Nu går jag fortfarande på tå, betalar priset i oro. Men så tänker jag - vad skulle jag göra utan dem? De hjälper mig på vägen. Jag har nog aldrig varit så klok och bra på att sålla bort de människor som inte har i mitt liv att göra.

En styrka kommer som resultat av det där priset, den där oron. En styrka som fanns redan den där julaftonen eller nyåret. Den styrkan som fick hjärnan att trots våld och förolämpningar, fortsätta för att överleva. 

Sprang på honom för några veckor sedan, han såg så ynklig ut. Jag kom alltid ihåg honom som lång, kraftfull och med pondus. Nu såg han bara trött, liten och feg ut. Jag kom på hur långt jag kommit...

Text
Sue

TuvaForum