För första gången skrattade han då han såg mig gråta. Blicken, den där som ser på mig som om jag inte vore mer än en fluga på väggen.
Allt jag ville var att hjälpa honom, vara vänlig. Men tydligen i hans ögon på fel sätt.
Ändå är det som oma han inte blir nöjd förenn jag är totalt på botten.

Ordflödet som kommer ut ur hans mun, som sakta får mig att sjunka genom golvet och jag hör plötsligt inte längre vad han säger. Det är som om jag isolerar mig i nån sorts dimma. Det gör mindre ont då. 

Den smärtan, och detta genom en webbkamera.
På ett sätt är jag glad. att han inte var hemma under det här utbrottet.

Jag vaknar till, arg, slänger igen skärmen.
Av ren frustration. Det var skönt, men jag fick känna på efteråt, hämnden av mer ordflöde. 
Av mannen som säger så mycket dåliga saker om mig, och inte värdesätter ett hårstrå av mig ens en gång. han som ger mig noll respekt. 

Jag vet inte om det var rätt eller fel. men jag orkade inte höra... det kändes så skönt. att bara kunna stänga locket, inte behöva höra honom.

på fredag kommer han hem. 
Jag är så arg på mig själv att jag inte är tillräckligt stark att bara säga till honom, att stanna där du är, jag vill aldrig mer se dig. 
Jag är rädd, rädd för hur han kommer att få mig att må då han kommer hem igen....
Då kan jag inte bara "stänga locket".

Lika rädd är jag att han ska vara den "snälla versionen". Att jag förtränger hur ont det gör.

Jag är glad att min mamma finns. Hon är där, hon stöttar, hon lyssnar. Hon förstår. Hon har lovat att hjälpa mig, att få honom ur mitt liv.
Jag måste bara bli stark, jag har beslutet, måste bara hitta modet, och tillfället. 

Men jag är rädd, att bli själv. Och vår bebis.
Hon älskar sin pappa. Det är det som smärtar, men även är det henne som trots allt håller mig stark. Hon som fått mig att tagit det hårda beslutet.
Jag ska inte stressa. Jag tar dagarna som dom kommer. Tills jag står där, redo.
Men jag blir också skrämd av tanken, blir man någosin redo?

Hur kan ord och blickar göra så ont.
Varför tar jag åt mig, då jag vet att det han säger inte är sanning. Jag vet att det är lönlöst att säga emot. varför fortsätter man att försöka?.
Dör någonsin hoppet? 
Och kan man bli av med kärleken man känner till den version av honom när han är "Den snälle".- Den som jag inte vet existerar.

Jag har insett mer och mer hur egoistiskt tänkande han har, och han saknar totalt känslor för andra människor. Så länge han inte tjänar något på dem, eller de höjer honom till skyarna. 

vad får han ut av mig?

Text
Sorgsna

TuvaForum