Jag har länge tänkt att mitt X omöjligt kunde vara en misshandlare, jag kunde omöjligt vara en misshandlad tjej, ett offer. Fem år var vi tillsammans men vi bodde inte ens tillsammans, det gjorde att jag länge förminskat, tryckte undan minnen och känslor.
Två år är det nu sedan jag lämnade, efter två år börjar jag kunna se klart på det som har hänt. Och först nu har jag förstått att det inte spelar någon roll om man bor tillsammans eller inte. Han lyckades isolera mig i alla fall. Hamnar man i en misshandlares klor får han totalkoll bara genom att skicka ett sms, eller ringa. Han kollade igenom min mobil, läste mina sms, kollade vem jag hade ringt, så att jag inte skulle ha nummer till någon som jag inte fick ha nummer till.
Mot slutet gömde jag nummer till kvinnojouren i min chefs namn. Han kollade igenom min dator, fick mig att tro att han hade installerat ett spionprogram som hade totalkoll på allt jag gjorde på nätet. Läste min dagbok, så att jag skulle sluta skriva. Jag har därför väldigt få saker som hände nedskrivna från den perioden jag var tillsammans med honom. Jag skulle inte känna mig säker, inte veta när han skulle ringa, eller komma hem till mig.
Ibland kom han med bilen mitt i natten, körde flera mil för att sedan tvinga mig ut fastän jag sov och sedan ha sex med mig i bilen. Jag skulle inte veta när jag gick och la mig om nätterna om jag skulle få sova eller om han skulle ringa och skälla på mig. Inte ens vara säker på om han skulle stå utanför mitt fönster. Den osäkerheten gjorde att han fick kontroll över allt jag gjorde.
Min mamma levde under den här perioden med en man som misshandlade henne, allvarligt ibland, den mannen utsatte även min syster och mig för övergrepp, så pass att vi var tvungna att låsa in oss om nätterna. Något som troligtvis ledde till att jag blev ännu mer fast med mitt X. Men det är en helt annan historia som jag kanske kommer skriva ner någon annan gång.
Jag var 16 år när jag träffade honom, X. Det var på en fest, den allra första festen som jag och två av mina kompisar gick på. Han kom fram till mig, tog tag i mig, jag trodde det var gulligt att bli fasthållen på det viset, visste inget annat. Var lycklig för han viskade i mitt öra att jag var vacker så otroligt fin. Vi bytte telefonnummer och det var jag som tog initiativ till att träffas igen. Min bästa kompis träffade X kompis där på festen och de blev ett par. Jag och X sågs några gånger och allt gick så otroligt snabbt. Efter bara någon vecka ville han ha sex med mig. Och även om jag inte ville så hade han sex med mig. Han struntade i mina tårar. Han brydde sig inte om mig, han såg mig som ett objekt. Jag trodde att sex skulle gå till på det viset, att det var normalt och gulligt av honom att göra så.
Jag var så kär, när vi inte sågs längtade jag efter honom. Och hans vackra ögon borrade in sig i mina. Och hans vackra ord fick mig att smälta. Men i min dagbok så skrev jag att det inte kändes så bra ibland. Att det kändes farligt på något underligt sätt, att X var farlig och att jag var rädd. Jag skrev om att jag ofta fick vänta flera timmar på honom när vi skulle ses. Det kändes inte ok, men när han väl kom så hade vi det så bra och han var så gullig. Han sa ibland att jag var den vackraste tjejen han någonsin sett. Vi sågs ibland X, min bästa kompis och hennes ex. Vi hade det roligt tillsammans, och det var ju för dessa stunder som jag ville vara tillsammans med honom. Men det roliga varade bara tills att min kompis lämnade X kompis.
Hon ringde mig en kväll panikslagen och skrek: "Du måste lämna X. Han är farlig, jag har lämnat min kille, han sa till mig att han och X var poliser, och att de har pistoler, avlyssnar våra telefoner, och att vi ska passa oss." hon frågade om X sagt något liknande. "Nja, han har ju nämnt det, men han skojade ju". Jag trodde han skojjade också när han visade en pistol. Kanske var den riktig kanske inte, han låste in den i ett kassaskåp, och där inne fick den ligga. Men det var inte på skoj, han gjorde så för att jag skulle passa mig förstår jag idag. Hon min bästa kompis kom så nära, för nära, hon såg X rätta jag. Och fick mig att vackla.
Mina kompisar ringde då hur många gånger som helst, både till mig och till min mamma. Berättade om att det kändes som att jag var på väg bort från dem, undvek dem, svarade inte på deras frågor, blev arg när de frågade om X. Att de kände att X var en farlig kille. Jag minns att jag var så rädd, så rädd för X. Men tryckte undan den rädslan.
Efter mycket tjatat från kompisarna så ringde jag till X för att göra slut. Jag berättade om vad min bästa vän sagt om att de avlyssnar våra telefoner och om pistoler etc. Jag sa att jag inte ville fortsätta förhållandet. Han blev tokig, så arg. "Så du lyssnade på den horan, du ska inte göra slut med mig, för jag vill inte vara tillsammans med en banunge som dig, så stick ditt svin". Jag bad honom låta bli, inte lämna mig. X sa att han kanske kunde tänka sig att låta mig stanna med honom om jag lovade att aldrig mer talade med min bästa vän. Den andra kompisen som hade varit med på festen då jag träffade X blev vittne till hur X tvingade mig att ringa min bästa vän och meddela att om hon någonsin talar med mig igen kommer X att döda henne. Slakta, sopsäck och soptipp var ordet han använde. Efter ytterliga några veckor så tvingade X mig att berätta hemligheter om den andra kompisen, sådant man aldrig någonsin berättar för någon. Sedan en dag när jag träffade den vännen och X var med berättade han det för henne. Jag skämdes något otroligt och vågade inte prata med henne på länge.
Ibland tvingade hon mig, min vän, mig ut på promenader, mitt i natten var enda tillfället som jag vågade. Hon berättade för mig efter att jag lämnade X att jag ibland sa att X inte visste att jag var ute, att han trodde att jag sov. Min kompis bestämde ett namn jag skulle kunna gömma mig under om jag var tvungen att sticka ifrån X så att hon alltid skulle kunna hitta mig. Det är läskigt att så här efteråt förstå att min vän som bara var 16 år, trodde att det skulle gå så långt. De få gånger som jag ändå träffade den här kompisen och X visste om det, var jag alltid tvungen att åka hem, han ringde och skällde flera timmar. Tills jag åkte därifrån, till honom. Min bästa kompis träffade jag inte mer. Tillslut slutade jag träffa den här kompisen också.
Jag skev i min dagbok om allt som hände men slutade skriva då X tvingade mig att läsa högt ur den. Och sedan blev han arg för att jag ljög om saker han gjort. Att jag ljög som skrev att det inte kändes bra att han sa och gjorde som han gjorde. Jag har därför väldigt få saker som han gjort nedskrivet och det gör att så mycket som hänt är raderat ur mitt minne.
Vi hade nu varit tillsammans drygt tre månader, mina vänner från tiden innan ex var borta och jag började på gymnasiet och var fast hos X. Jag var så ensam, jag var så rädd, jag var så ledsen. Jag vågade inte tala med de nya vännerna i skolan om de problem jag hade. Jag vågade ingenting. Vi hade våra bra stunder då han var gullig och behandlade mig som om jag vore en prinsessa. Han köpte blommor och presenter till mig, kom med dem till min skola, visade för alla att han äger mig. Att han ibland var så gullig och snäll och ibland så kall och kallade mig barnunge och andra elaka saker gjorde att jag blev så förvirrad och väldigt ledsen.
I början handlade allt om missförstånd enligt honom, han skällde på mig, och jag skällde tillbaka. Och till sist kom vi fram till att allt bara var ett missförstånd, vi sa förlåt, och han sa att "Du måste ändra dig, vi kan inte ha det så här, du måste växa upp och sluta vara så barnslig". Och allt var bra igen. Jag försökte ändra mig. Men jag dög aldrig, hur mycket jag än försökte. Han däremot gjorde aldrig något fel, det var bara jag som behövde förändras och bli så som han ville ha mig. Svag, skulle jag vara, och göra så som han ville att jag skulle göra.
Han förbjöd mig snabbt att tala om vårt förhållande med mina nya vänner. Han var arg varje gång jag skulle träffa dem, och ringde och skickade arga sms när jag väl träffade dem. Mina vänner hade ju aldrig sett någon annan mig än den jag var med X. Så de kunde omöjligt se vad han höll på att göra med mig. Efter att jag lämnade X så frågade jag i ett mail om någon av dessa kompisar någonsin märkte något. Och alla svarade att det var ett tillfälle som de märkte att något var fel. Jag och de kompisarna hade bestämt att vi skulle gå på tivoli och planerat för den utflykten väldigt länge. Vi hade bestämt tid och plats men jag dök inte upp där. De fick inte tag på mig, och efter lång tid skickade jag ett sms om att jag var försenad. De väntade, och väntade och tillslut kom jag med X i släptåg. Han hade bestämt att han skulle följa med. Vi var försenade för att han hade grälat på mig flera timmar för att jag skulle på tivoli utan honom. Han skrek och puttades, och jag gav mig och sa att han får väll följa med då. Mina vänner tyckte att detta var väldigt konstigt och X hade betett sig aggressivt mot mig framför dem, och att de tyckte att det såg ut som om jag var rädd.
Nu hade vi kanske varit tillsammans i ett år och han började säga allt mer elaka saker. Säger till mig att jag måste låtsas vara hans kusin inför hans tjejkompisar eftersom de är kära i honom. Jag kände mig så usel, som inte dög, som var så usel att han inte ville visa mig inför folk.
Då jag och min mamma en gång bjudit in honom på middag dyker han inte upp på utsatt tid så att vi sitter och väntar medan maten kallnar. Jag skrattade bort det, och min mamma såg ingenting. Han kallar mig gång på gång för elaka saker "du är så liten, du kan inte tänka själv, bete dig vuxet för fan" osv. Jag kämpade att ändra mig, och inte vara en barnunge. Den enda sekunden sa han att jag är kall, den kallaste personen han någonsin träffat. Och andra sekunden säga att jag är bäst och finast. Jag levde för de här fina stunderna, när jag fick känna mig speciell och utvald och blev positiv till framtiden.
Hemma hos honom skulle jag det första tiden sitta fin i soffan medan han diskuterade och umgicks med sina vänner och/eller familj, jag förstod inte språket de talade och X ville inte översätta. Jag satt där och räknade blommor på tapeten. Om och om igen räknade jag. Jag skulle le för log jag inte blev X arg och sa att jag var kall. Efter drygt ett år tillsammans med honom fick jag inte längre sitta ute i vardagsrummet speciellt inte om de hade gäster. Då fick jag sitta inne i hans lilla sovrum. Fick inte komma ut, ens för att gå på toa om han inte sa att det var ok. Ibland hände det att jag ringde hem till honom från min mobiltelefon och talade med honom som satt bara en dörr bort och bad om att få komma ut för att gå på toa. Ibland satt jag i fönstret i det rummet och låtsades att jag var där ute, funderade på att hoppa ner, tre våningar upp. Men kunde inte öppna fönstret för då hörde han det och kom in för att se vad jag gjorde. Jag fick använda hans dator ibland, och ibland hade jag böcker med som jag kunde läsa. Mot slutet med honom fick jag inte längre läsa för att det var min bästa sysselsättning, jag älskade att läsa och lära mig nya saker, så för att få ännu mer kontroll på mig förbjöd han mig att läsa. Så då satt jag mest och väntade på honom, tills han kom och ville ha sex eller så.
Allt kom krypande, kontrollen, våldet och ångesten. Krypande så långsamt att jag inte förstod hur rädd jag var, hur ledsen jag var och hur ensam jag var. Det förstår jag först nu. Förstår mer och mer att rädslan blev så normalt för jag visste inget annat. Och nu när jag inte är så rädd längre så ser jag hur absurt allting var. Hur elak han var, och hur ensam, rädd och ledsen jag var. Jag levde för de fina stunderna och de stunder då han betedde sig elakt blundade jag.
Isoleringen fortsatte, han förbjöd mig att berätta om honom och vår relation för någon, jag skulle ringa så fort jag kom hem, vara hos honom på helgerna, han skulle ha kontroll. Jag låtsades att jag var sjuk när kompisar skulle ses, för att det blev lättast så. Eller så träffades vi i smyg. Sitta på Mc Donalds en stund efter skolan. Om jag ändå träffade vänner smsade han jämt, det har de vänner jag fick i gymnasiet sagt men de trodde att jag gillade det. Han blev tokig om jag inte svarade, eller svarade för sent. Ringde och skällde, så att jag var tvungen att gå undan, verka dissig inför mina kompisar, för att han var så arg. Då var det lättast att bara säga att jag var sjuk. Jag sa allt oftare under tiden med X att jag inte kunde träffa vänner för att jag var sjuk. Ibland åkte jag iväg ändå till stan och shoppade eller på fester, och struntade i att han blev arg. Ibland kom vi till och med ut på barer, men då fick jag stå ut med att han ignorerade mig flera dagar eller var arg. Så det blev allt mer sällan att jag kom ut.
När vi varit tillsammans två år fyllde jag 18 år och vi förlovade oss, och skrev oss som samboende. Jag skulle hjälpa honom med hans uppehållstillstånd. Han var rasande över att jag inte ville gifta mig. Vi var på intervjuer på migrationsverket och han satte på charmen och jag satt i skymundan, log och nickade. Bara jag ställde upp på att hjälpa honom att få uppehållstillstånd skulle allt bli bra tänkte jag.
Men det blev det inte, han började istället säga att jag var galen, att jag var sjuk och störd. Att jag var farlig, att jag borde dö. Jag var onormal. Jag skrek tillbaka i början. Men det var inte värt det, det blev bara värre. Så jag började tro att jag verkligen var galen. Jag letade bevis på min galenskap. Jag glömde bort viktiga saker, tappade bort viktiga papper, och han sa att alla killar är som honom. Jag kunde inte förstå varför jag kände mig så hemsk, jag trodde att han var elak eftersom jag var störd. Jag trodde att jag var galen, och efter att jag lämnade dröjde det 1,5 år innan jag började ge upp tanken på att jag var galen.
Tre år gick och jag åkte utomlands, en dröm jag alltid haft, resa och se världen. Jag var rätt kaxig då från och till och gjorde saker som jag ville ibland. Han var så klart inte glad för att jag åkte. Men kom ju iväg ändå. Han åkte ner till mig efter några månader, och samma dag som han åkte tillbaka till Sverige fick jag sparken. Jag tror att han sa något till min chef så att de inte vågade/ville behålla mig. Efter att jag kom hem blev han elakare. Jag minns inte mycket, allt är som i en dimma av den här tiden. Men jag kommer ihåg att efter att jag kom hem från utlandet så var det som att jag gav upp. Jag orkade inte tjafsa med honom längre, och i stället för att skälla tillbaka när han skällde stängde jag av, och lät han hållas. Jag orkade verkligen inte mer. Fick ännu mindre träffa vänner, och träffade dem sällan och då under de perioder han vägrade tala med mig. Han började hota mig, tala om att han skulle slå mig om jag hade varit hos honom, han slog på bilder av mig medan vi pratade i telefonen. Slog bredvid mig då jag låg i sängen eller bredvid mig på väggen. Slog sönder saker, och så var det mitt fel att han fick ont. Eller att sakerna gick sönder.
Han kallade mig elaka saker. Jag var värdelös, hora, nolla, toffel, svin. Han kallade mig nog allt hemskt man kan kalla någon. Jag brydde mig inte ens, vad han sa åt mig. Jag var som avstängd under hans gräl. Men han gav sig aldrig förens jag bröt ihop. Så medan min smärtgräns blev högre och högre blev han värre och värre.
Han var ute om nätterna och träffade tjejer, de som enligt honom var så kära i honom. Han tyckte ju att jag var så dålig, som aldrig ville ha sex, som han alltid var tvungen att tvinga till sig sex hos. Hans vänner sa han, var bra tjejer. Han pratade också en massa om prostituerade kvinnor, om att de var så bra. Ibland fick jag sitta på barer och han tvingade mig att se ut på de prostituerade som gick utanför medan han berätta hur bra det var att de fanns.
Han var våldsam, hela förhållandet, puttades så ofta att jag inte ens minns en enskild putt. Han drog i mig och höll fast mig. Under en lång period hade jag så ont i bröstbenet att jag inte kunde ligga ner. Måste varit någon av de gånger han puttade mig eller tryckte ner mig som det blev så. Under ett år från och till hade jag ont. Vågade inte bära tungt, sträckte aldrig på mig, får då knakade det till i benet och det gjorde ont, så ont. Ett år, det dimmiga året, som jag inte minns. Då jag tillslut kom till en läkare följde X med och läkaren sa att det inte var något som var fel och att det skulle gå över. Det blev bättre efter att jag varit hos läkaren, kanske lät han bli att putta mig så ofta. Jag har fortfarande problem med det från och till.
När vi hade varit tillsammans i fyra år började jag jobba och studera. Ingen på universitetet eller på mitt jobb visste om att jag hade pojkvän. Fick ju inte tala om honom. Nu förbjöd han mig också att prata i telefon, fick inte använda dator, inte vara ute på msn. Så fort jag var hemma hos honom stängde jag av mobiltelefonen och använde aldrig datorn om han visste om det. Om jag var hemma hos mig så ringde han ofta, bara för att fråga vad jag gjorde. Och svarade jag inte var blev det kyla från hans håll som senare ledde till ett raseriutbrott. Hans aggressionanfall varvades med lugnare perioder när han bad om ursäkt och kom med blommor och var relativt glad. Men jag gick alltid som på glas. Rädd för att göra fel, säga fel, rädd för vad som skulle hända nästa gång han blev arg. De fina stunderna kom allt mer sällan, och sista halvåret kom de fina stunderna så sällan att jag nästan glömde bort hur han kunde vara.
Han slog på mig i bilen drog i mitt hår och skrek på mig att om jag inte håller käften, jag grät så förfärligt tyckte han så skulle han slå mitt huvud genom vindrutan. Han drog en halsduk runt min hals så att jag inte kunde andas för att jag inte ville ha sex med honom. Han höll för min mun, han höll fast mig. Alltid var han noga att ingenting skulle synas. Bara göra illa på så sätt att det inte syns. Han höll fast mig på tågperrongen och låtsades putta mig framför tågen. Han sa att han borde döda mig, han berättar hur han kan döda mig med ett enda slag. Han tvingade mig att styra bilen på motorvägen medan han vilade ögonen. Han psykade mig, och jag kände mig hemskt rädd. Om nätterna låste han dörren extra noggrant. Men jag tog reda på närmsta vägen till polisen, bara i fall att. Jag gömde knivar, rep allt han kunde göra illa mig med. Bara utifall att. Han övade på att jaga mig, visade att han var snabbare än mig. Jag förstod att jag inte hade någon chans mot honom. Han planerade att döda alla som var elaka mot honom, och jag fick panik och måste stoppa honom. Ibland sa han att han skojar, ibland rann det bara ut i sanden.
Hela tiden sa han att ingen annan kille skulle behandla mig på annat sätt. Skulle jag berätta för någon skulle jag hamna på psyksjukhus, för att jag var så störd. Han sa att även om jag lämnar honom så kommer vi så småningom bli tillsammans igen. Jag var hans.
Det blev bara värre. Jag började acceptera tanken på att han kunde bestämma över mitt liv, han kunde bestämma om jag inte var värd att leva längre. Panikångesten som kom allt oftare såg jag som ett tecken på att jag faktiskt var galen, och kunde inte förstå varför jag var så rädd.
Jag hittade till Fågelfenix, och skrev där ett tag. Jag var så rädd för att han skulle se att jag skrivit där, så rädd att han skulle känna igen mitt språk. Panikslagen, visste inte varför jag hade sådan panik. För jag kände mig inte rädd, och såg inte något fel i det han gjorde. Men jag visste inget annat. Visste inte att kärlek inte ska göra en rädd. Att det faktiskt var misshandel det han utsatte mig för. Tortyr är det. Och jag trodde att jag älskade honom, men egentligen var det beroende jag var. Beroende av att någon kontrollerade mig.
Efter att ha lämnat så försökte han få mig tillbaka, ringde, mailade och smsade. Men jag lyckades stå emot honom mycket tack vare Fågelfenix och den tjej som också var aktiv på forumet som jag kom i kontakt med. Han fortsatte ha kontroll över mig genom att åka hem till mig, sno brev som var adresserade till mig, öppna dem och sedan klistra igen dem. Gjorde så att viktiga papper blev försenade. Folk runt omkring mig sa att det troligen var en elak granne. Men jag visste att det var han. Han hade ju lämnat ett kort utanför mitt fönster där det stod "du är inte ensam". Jag kom utomlands ett tag och fick en chans att växa mig starkare. Och gjorde det. Men strax innan jag kom hem så skickade han ändå ett kort mail. "har du haft det bra utomlands?". Han kom hem till mig, trots att jag flyttade och försökte hålla mig hemlig. Och det fick mig att få nog. Hotade med polisanmälan om han på något sätt kontaktade mig igen.
Trots att han lät mig vara efter att jag satt ner foten anmälde jag honom. Men det lades snabbt ned för att det inte fanns något bevis för att han gjort illa mig. Inte så konstigt när han alltid slog mig när vi var ensamma. Alltid skällde han då ingen hörde. Då han alltid var den gulligaste och vänligaste killen inför alla som inte var jag misstänkte ingen något. De som misstänkte något mina vänner från innan X blev jag ju snabbt av med. Min bästa vän, som han hotade att slakta har jag fortfarande ingen kontakt med.
Nu idag är jag så glad att jag hann lämna innan han fick ännu mer kontroll. Jag vågar inte tänka på hur det hade varit om jag stannat och flyttat ihop med honom. Det hade inte gått bra för mig då.
Text
Sanni
TuvaForum
