Lek i sandlådan

Det är himla trist när man får en spade i huvudet när man leker i sandlådan, det förstör leken. Det kan göra ganska ont och dessutom blir man ju ganska ledsen och arg över att någon gör så när man står där och bakar sandkakor och bygger sandslott. Att baka och bygga, samt försöka förklara för någon som hela tiden vill slå spaden i huvudet och kasta grus i ögonen på en - det är ingen rolig lek. Faktiskt så är det ingen lek alls.

Fröknarna säger ingenting, ibland tröstar de lite men gruskastaren vet att han kan göra om det, för han får ändå vara med i sandlådan och leka om en stund igen. När gruskasten kastar grus, säger dumma saker, plattar till sandslott och snor kakformar säger fröken trött "Tuva, ge nu pojken den fina hinken du har, så blir han lugn". Den fina hinken är det enda jag har kvar, för han har redan tagit allt annat, samt förstört mina drömmar om att bygga det finaste sandslottet. Men fröken säger att om jag inte ger honom hinken så kan jag ju inte vara kvar och leka alls eftersom då kommer han att vara ännu mer jobbig. Men jag vill inte ge honom den. Han försöker ta den och jag försöker förklara för honom att det är fel. Det slutar med att han slår till mig extra hårt och han rycker hinken ifrån mig. Fröken tröstar inte, säger att jag får skylla mig själv, för hon sa ju till mig att hade jag givit honom hinken så hade han ju låtit mig vara ifred. Jag säger till fröken att så är det ju inte, för när han väl fått hinken så kommer han vilja ha något annat, förstöra något annat. Jag säger att det handlar ju inte om hinken, utan om att han inte kan bete sig. Jag säger till fröken att det är ju så här han lär sig, att om han bara bankar och slår, säger dumma saker och beter sig illa så får han som han vill. Fröken säger att nu får jag ta och släppa det här med hinken, för hon förstår inte att jag inte pratar om den. Hon säger att jag kan ta den gröna plastspannen istället och göra några fina kakor.

Jag inser att jag faktiskt inte bryr mig om jag får vara med eller inte i den här sandlådan - för jag känner att jag inte vill vara där längre. Jag tar med mig min gröna spann och säger "Nu struntar jag i det här. Jag är trött på att sitta i en sandlåda och ta skit från någon som bara kastar lera och grus. Jag går nu." Då börjar pojken gapa och skrika för han säger att jag inte får ta med mig den gröna spannen. Han har hela sandlådan full med spadar, hinkar, små krattor, kakformar och en jättefin grävskopa. Fröken säger att det är bäst att jag ger honom spannen för annars vet vi ju jobbig han blir. Jag lämnar spannen och går.

Jag hittar egen mark och bygger ett sandslott och flyttar in. Men jag får ingen ro för utanför står pojken från sandlådan och skriker och hotar. Han säger att om jag inte kommer tillbaka till hans sandlåda så ska han misann förstöra mitt sandslott. Jag pratar med lekfröken och säger att hon får se till att försöka hålla pojken i sandlådan eftersom han förstör mig mig, hotar att förstöra mitt sandslott som jag ju faktiskt ha på egen mark nu. Men fröken säger att hon inget kan göra. Så jag sitter instängd i mitt sandslott för utanför står lillkillen och kastar grus så fort jag visar mig. En dag börjar han gräva med grävmaskinen, rakt genom mina väggar. Han säger att han ska komma in, han ska hämta mig, för han vill ha mig tillbaka i sin sandlåda. Han säger att om jag kommer tillbaka så ska han bli snäll och jag ska få ha vilka hinkar och kakformar jag vill - bara jag leker med honom och ingen annan. Men jag vill inte skriker jag. Då slår han mig och förstör hela mitt hus.

Jag är utan fredad zon.
Lillkillen leker med sina bilar i sandlådan.
Och fröken blundar.

Tuva