Sitter så här och funderar lite. Minns och kommer ihåg hur det var. Uppdaterar hjärnan helt enkelt för att inte glömma bort och minnas varför jag gick helt enkelt.

Tänker på hur lika upplevelser vi Tuvor har.
Säkert också olikheter.
Allas våra upplevelser är individuella men ändå
känns det som om jag i flera inlägg läser om herr X och herr XX.
Jag brukar kalla dom så.
Ibland känns det som "När ska jag lära mig?"
Nu har jag nog lärt mig.
Hoppas jag.

Tänker på de gånger mobiltelefonen mystiskt byttet plats och inte alls låg där jag lagt den. Hur det helt plötsligt dök upp anklagelser om att jag varit med någon annan. Någon jag skickat sms till visade det sig. Men hallå? Hur visste han det? Det tog ändå rätt lång tid innan jag kopplade samman min flyttade mobil till att han kollade min mobil. Eller när han helt plötsligt började kontrollera de sidor jag var på på nätet. Det upptäckte jag rätt snabbt då jag jobbat med data och mina lösenord byttes nu varannan vecka och inget sparades på min dator...
Helt plötsligt skulle jag inte gå på sjukgymnastiken då han fått reda på att i bassängen fanns det män... Men där stod jag på mig...

Jag var ingen snäll flicka i hans ögon. När allt började vill säga. Jag sa emot helt enkelt när han kom med anklagelser om än det ena och än det andra. Och säga emot skulle jag inte för då var jag uppkäftig, dryg och nedvärderande. Svarade jag inte så tänkte jag ut någon lögn eller så verifierade jag det han sa. Ofta valde jag att säga emot på ren bedrift, han visste så väl hur illa jag tycker om när jag blir oskyldigt anklagad. Han kunde dra igång ett gräl på kvällen, jag sov på soffan för jag vågade inte gå in i sovrummet. Det var naturligtvis mitt fel att bråket börjat och att det fortsatte. Även om jag sa att jag inte ville diskutera det längre så var det mitt fel att det fortsatte. När han kom till jobbet ringde han mig och på något sätt höll han mig kvar i luren för om jag lade på blev han bara ännu argare. En dag när han skällt på mig i nära 24 timmar och kom hem hade jag låst dörren. Han hade i telefon beskrivit väldigt väl hur illa han skulle göra mig när han kom hem. Då ställde han sig och sparkade på dörren och sprang runt radhuset och skrek. Helt plötsligt kommer två polisbilar med tjutande däck in på gården och tar hand om honom.

Vem tror ni tröstade honom när han kom ut ur häktet? Mm... just det - jag...

Och så där höll vi på. Mellan dessa anfallen va allt så bra så. Skratt, bortskämd, lek och sex. Allt utan tvång ska tilläggas. Jag visste aldrig vad som triggade honom till att gå igång. Jag trodde aldrig att han skulle bli fysisk mot mig... men min kurator fick rätt och en kväll så hände det bara. Jag fick komma till sjukhus och sen till skyddat boende. Men det var inte mig det var synd om - det var honom. Och jag gick tillbaka. Flera gånger.

Han började på terapi och vad jag har förstått är den fortfarande rätt framgångsrik. Innan jag tog mitt beslut och lämnade honom och staden i panik som så många gånger förut har jag flera gånger pratat med hans terapeut. Vi gick på någon form av parterapi fast i enskilda samtal. Och han gjorde och gör framsteg men idag kan jag känna att det är ju jättebra - för hans nästa tjej och jag hoppas att han inte utsätter henne för samma sak som jag fick gå igenom.

Jag kom till änden då jag flyttade. Jag lever med saknaden efter den ömma mannen som gav mig massor med underbart sex, när jag ville. Vi var som magneter när det gällde sex. Däremot lever jag inte med en saknad efter den djävul han är när han blir arg. När nätterna blir långa kommer saknaden efter hans varma, goa kropp och ibland tillåter jag mig själv att drömma. Men för min, och mina barns skull, ger jag inte efter för mina drömmar för jag vet att för oss, i en relation, finns det inget hopp helt enkelt. Jag tror att i relation till mig så förändras han inte. Jag är för verbal och analyserande för det...

Alla har olika sätt att gå igenom en sån här separation. För mig har det fungerat att göra så här. Vi har aldrig haft total nollkontakt av olika orsaker. Min kurator har en teori om att det har med hans psykiska diagnos att göra. Jag är uppvuxen med personer med svåra psykiska problem och vet hur de kan förstöra för en person. Jag vet inte men det har funkat för mig helt enkelt. 

Han har ingen koll på mig längre. Jag går ut på krogen utan honom. Utan att tänka på honom. Jag fixar min bil, lyssnar på den musik jag vill och jag fungerar! Jag har mina dippar då jag funderar och undrar men jag är framför allt fri :) Det finns även andra män och en har börjat fånga mitt hjärta men attans så försiktig jag är. Det får gå mycket långsamt helt enkelt. I min takt.

En sak som hjälpt mig mycket är att lyssna på musik. Och jag har gjort låttexterna till mina! Ett jättebra sätt att hitta ny musik är att gå in på P3's låtlista och titta på titlarna på låtarna och sen leta upp dem på Youtube med lyrics. Många gör sådana videor. När jag hittar något bra begår jag en olaglig handling och laddar ner den... men det stå jag för!
Det finns massor med bra låtar som går ut på att "jag mår så mycket bättre utan dig" och jag skrålar med för fulla muggar - det får mig att må bra!

Nu har jag fått skriva av mig lite. Det behövdes idag.

Kram på er!

Text
Prinsessan

TuvaForum