I går träffade jag en god vän som är polis och chef på våldsroteln här. Jag berättade om mitt polisförhör i maj, jag visade honom fotot på mitt lår som är blått från troskanten ner till knät, bilden har datum, jag har vittnen som kan intyga blåmärket. Detta togs inte med i förundersökningen, inte heller förhördes mina vittnen eller att man begärde in journaler och sjukintyg.

Åklagaren la ner förundersökningen förstås då han bedömde att ord står mot ord och att det inte fanns tillräckligt med bevis i materialet. Min polisvän, som är kollega med denna polis, blev så upprörd och menade att det här är grovt tjänstefel. Dessutom är denna polis som förhörde mig chef för den specialrotel som bara arbetar med kvinnofridsbrott här i min stad.

I går var jag så arg, i dag har jag bara gråtit. Först ska man gå igenom detta fleråriga helvete med våld, kränkningar, rädsla, sen ska man ta sats och våga bryta tystnaden, och göra en polisanmälan. Det tog mig fyra månader från att jag bröt tystnaden tills jag förmådde mig att göra en polisanmälan. Sen bröt jag ihop av skuld och skam, tyckte så synd om x, tyckte att jag svikit honom och förstört hans liv.

Och nu sitter jag här, börjar äntligen förstå att jag blev aldrig tagen på allvar av den här polisen. Det i sig är en sån oerhörd kränkning. Ja jisses vad ont den här insikten gör. Så småningom kommer även jag att bli arg men just nu känner jag mig bara förminskad och bedrövad.

Och här sitter jag nu, har en vuxen dotter tillsammans med en polis i en tidigare relation, jag har inte vågat berätta för honom vad som har hänt mig. Jag är så rädd för "brödraskapet", rädd för lojaliteten inom kåren, för eventuella konsekvenser eftersom x även gick på vår dotter.

I många år levde jag i våldet, men jag tog mig ur det när det blev en fråga om liv och död. Jag har brottats med svåra skuldkänslor gentemot min dotter och flera av mina vänner eftersom jag har försökt mörka våldet för alla omkring mig. Nu under ett år har jag gjort en ohygglig resa bland myndigheter och jag förvånas över den inkompetens som råder bland tjänstemän som har mage att kalla sig experter på kvinnofridsbrott.

Vi är många tuvor som får kämpa med så mycket, och åt så många olika håll. Jag inser att jag har en lång resa kvar, det är fortfarande så mycket som jag inte kan rå på eller förbereda mig på. Och bakslagen kommer att komma, det vet jag. Ett år av noll-kontakt, ett år av besöksförbud, ändå fortsätter jag att bli kränkt och förminskad.

Vi kämpar på alla tuvor med allt vi kan, och det är viktigt att vi kan dela med oss och stötta varandra. Ni betyder så mycket för mig

Text

Märta
TuvaForum