Vi möttes en sommar för många år sedan.
Han var vacker; med guldstänkta ögon att drukna i och svepande ögonfransar.
Lång, axelbred och stolt rakryggad.
Han var noga med att alltid gå före i nedförstrappor och bakom mig i uppförstrappor, han förklarade för mig att det var för att ta emot mig ifall jag skulle falla (vilket jag iofs inte hade för vana att göra).
Då vi skålade, vilket vi gjorde ofta (han var alkoholberoende skulle det visa sig) var han alltid noga med att höja sitt glas en centimeter lägre än mitt, för att ha sitt höjda glas lägre betydde att han upphöjde mig.
Inte en bildörr behövde jag öppna, minsann, om jag skulle gå in i bilen eller ur, spelade ingen roll. Kvickt var han där och öppnade.
Och om jag hemma satte mig på golvet, så var han genast tvungen att också sätta sig ner på golvet, eftersom det faktum att jag satt på golvet och inte han betydde att han var överlägsen mig.
Ja, det fanns inte nog med artighetsgester, seder och bruk som han lärde mig betydelsen av.
Så att jag verkligen fick inpräntat vilken gentleman han var.
Han höjde mig till skyarna, han var så lycklig över att han mött just mig.
Han berättade om uppbrottet från sin förra fru:
Hon var jättesvartsjuk, förstod inte att han var tvungen att jobba så mycket som egenföretagare, hon var övertygad om att han varit otrogen,vilket han aldrig varit, hon fick sin hämnd serverad av grannarna.
De hade varit på en stor fest, deras barn var trötta och behövde sova, hela familjen åkte hem, han tyckte att det var onödigt att de båda var hemma och erbjöd henne att åka tillbaka till den roliga festen. Hon avböjde, då sa han, att om inte hon ville åka, så skulle han åka tillbaka till festen.
Frun blev svartsjuk och jättearg, började vråla och slå sönder saker, barnen vaknade och grät.
Och så ringde det på dörren, där stod polisen. Grannarna hade ringt. Frun sa att han misshandlade henne. Fast det var hon som bråkat!
Poliserna trodde på frun och mitt i vinternatten, utan att han fick sätta på sig skor och ytterkläder slet de med honom till polisbilen. Och så åkte han in.
Jag tvivlade inte en sekund på hans historia, klart det var sant, han grät ju när han berättade hur hemskt det varit.
Han visade mig papper från rätten, dessa bekräftade hans historia, om hur misstrodd han var.
Han behövde hjälp med en korrekt svenska i en del rättsliga angelägenheter, klart jag hjälpte honom, han behövde ju all hjälp han kunde få för att rentvå sig.
Det var frun som begärde skilsmässa, han berättade att hon senare ångrat sig, bönat och bett, men han orkade inte längre med denna psykiskt störda kvinna.
Men nu var han lycklig, han hade ju mig.
Nu var vi lyckliga, vi hade ju varandra.
Det gick någon vecka, jag fick en växande magkänsla att det var något som inte stämde.
Hans irritation då jag glömde av att han skulle "beskydda" mig och knatade först ner för trappor, öppnade bildörren innan han hann fram, bar påsar från affären innan han hann ta ifrån mig dom.
Han gav mig en speciell sorts blick och sedan var han trumpen en stund, jag försökte prata om det, att det kändes löjligt att han skulle bli sur för att jag öppnade dörren själv etc.
Då svarade han att jag kastrerade honom, att han så gärna ville att jag skulle vara hans prinsessa - men att jag lönade honom med kastration!
Och det ville jag ju inte göra, så de gånger jag glömde bort mig bad jag snabbt och ytterst allvarligt om förlåtelse. För jag ville ju göra honom glad.
Jag fick träffa hans bröder men inte hans syster, en dag då han var hemma hos henne och ringde mig, så slet hon åt sig luren och sa att jag måste lämna hennes bror för att han var galen...
Han tog av henne luren och skrattade och sa något åt henne på deras språk.
Då vi träffades senare och jag frågade honom om detta, så skrattade han bort det med att hon hade sååå sjuk humor.
Men i mig växte känslan sig allt starkare.
Jag bodde på första våningen i ett hyreshus där porten låstes på kvällen. Om han sträckte sig nådde han att knacka på köksfönstret.
Sovrummet hade jag mot gården, där var också balkongen.
För att komma in på gården måste man gå igenom ett valv med en gigantisk låst järngrind som nästan nådde upp till valvets tak.
Min balkong låg ett par, tre meter upp över marken.
Jag hade några nätter haft en återkommande "dröm", jag drömde att någon tittade in på mig då jag låg och sov, men då jag vaknade till så fanns ju ingen på balkongen och jag förstod att jag drömt.
Men så en natt....
Jag hade samma drömkänsla, vaknade, men istället för att yrvaket flyga upp, så låg jag stilla och smygkikade med kisande ögon medan jag vaknade till.
Då såg jag till min fasa att det verkligen stod någon där. En lång bredaxlad siluett avtecknade sig i månskenet.
Jag vågade knappt andas, försökte räkna ut hur många sekunder det kunde ta för främlingen att slå in glaset och ta sig in, skulle jag hinna till ytterdörren?
Då såg jag!
Det var ju han! Vilken lycka! Faran avblåst.
Men vad gjorde han på min balkong?
Jag gick upp och öppnade, först var han på väg ner då jag reste mig. Men jag hejdade honom.
Han förklarade att han längtat så efter mig mitt i natten, men då han såg att det var släckt i köket så ville han inte väcka mig ifall jag somnat.
Så han hade pressat sig in över grinden och klättrat upp på balkongen för att se om jag var vaken, och nu var han på väg att klättra ut samma väg eftersom han tyckte att jag sov.
Jag tyckte att det lät extremt hänsynsfullt.
Eller?
Jag frågade om han gjort så förut, men han nekade och där och då började jag verkligen förstå att det fanns något kontrollerande i hans beteende som inte var normalt, som inte var sunt.
Ändå kunde jag inte i min vildaste fantasi tro att han skulle vilja skada mig, än mindre döda mig.
Men jag skulle bli varse.
Senare har jag många gånger förbannat mig själv för att jag inte tog varningarna på allvar, hur jag kunde låta mig duperas?
Varför jag trodde att systern hade ovanligt skruvad humor, hur jag kunde tro att en människa som gråter inte kan vara falsk, hur en människa kan ljuga sig blå utan att det bekommer honom det minsta? Hur jag kunnat undgå att se sanningen om den misshandlade frun?
Jag har försonats med mig själv; jag visste inte bättre.
För det är inte alltid lätt att känna igen ondskan om den kommer smygande.
Men om du som läser detta, ser en smygande ondska, spring!
Fort!
Text
Lina
TuvaForum