Februari-88
Johan och jag vaknade glada och pigga, gosade i sängen, åt frukost och
skulle iväg.
Något fick mig att titta ut, en oro, men jag såg inget.
Valde att gå ut bakvägen ändå,
och så var vi på väg. Cyklade mot dagis,
var genom halva lekparken när något lösgjorde
sig från skuggorna vid en
av barackerna. Där kom han, sprang hukande med något
blankt i handen.
En
kniv, vad i...? Vad skulle jag göra? Cyklade det fortaste jag kunde men
han skar min väg och kom i kapp oss, framför cykeln stod han, vild i
ögonen, stinkande av gammal fylla och viftade med kniven, nu skulle han
ha svar! Svar på vad...? började jag.
Han dansade runt och verkade mycket upphetsad, ryckte i cykeln och högg
mot mig.
Jag ramlade av cykeln och försökte beveka honom men såg att han inte hörde, han var besluten att genomföra det han tänkt ut. Jag
manövrerade cykeln så att han inte kom åt sonen som satt i barnsadel där
bak, försökte prata lugnt med honom samtidigt som jag såg mig om efter
hjälp.
-Skriker du skär jag honom väste han och jag teg.
Jag försökte dra mig undan men då högg han mot huvudet, la inte märke
till var det tog bara att jag blödde, och jag försökte ännu mer att
svänga undan sonen. Då högg han mot armen, som förlorade all sin kraft,
cykeln ramlade längs benet mot marken, försökte bromsa upp den så Johan
inte skulle skadas. Han drog mig i armen och jag följde med för att få
avstånd till cykeln och Johan. Jag slängdes ned på marken med en furie
över mig, jag överöstes med hugg och kände inget utom panik för att han
skulle skada Johan också. Jag kunde höra ljudet av ben som krossades i
min skalle, ljud som av äggskal... Jag kröp ihop för att skydda magen
och försökte värja mig med den hela armen. Så lyftes jag upp och
slängdes ned igen, förstod det inte då men kniven satt fast i min käke
och det var i den han lyfte mig.
Så gick han, spottade på mig och gick, han tog loss Johan från
barnsadeln och bar iväg med honom.
Han vände bort Johan och sa "mamma är
död".
Jag försökte ropa men kunde inte, det bara rosslade. Jag försökte resa
mig för att ta tillbaka Johan men insåg att jag inte skulle hinna ikapp
dem. Jag kunde se att han gick mot sitt hem och med tanke på vad han
tidigare sagt blev jag rädd för att han skulle gå hem, döda Johan och
sedan ta livet av sig. Det fick inte hända Johan något så jag måste orka
hitta hjälp. Det kom en dam cyklande just när jag reste mig upp, hon
slog händerna för ansiktet och försvann i panik, så det fick bli
närmaste hus det lyste i. Dit var det en bit, flera hundra meter fick
jag sedan veta. Jag mötte några bilar som jag försökte stoppa men ingen
stannade. Jag kom in i porten och hörde hissen komma ned, hundklor mot
stengolvet och steg. För att inte skrämma personen sa jag "jag behöver
hjälp, är skuren och blodig, bli inte rädd". Det blev han inte som tur
var, jag såg mig i spegeln i hissen och förstod bilisternas reaktion. Ur min kind stack skaftet på en röd morakniv ut, näsan var avskuren på ena
sidan, flera djupa jack i panna och huvud blödde ymnigt, ena armen
hängde, jackan var sönderhackad av knivhugg och blöt av blod.
Han ringde alla jag ville; polis, ambulans, dagis, jobbet... Under tiden
blödde jag ner hans badrum trots handduken han lånat mig, jag hade svårt
att prata, andas och röra mig, blodförlusten gjorde mig trött. Såg
killens hundar ligga under bordet och darra, de var nog rädda de med,
att han var väktare hade jag sett på uniformen i hallen, men hans
ansikte minns jag inte alls.
Kom in i ambulansen där personalen inte visste vart de skulle köra mig,
blev arg till slut och skrek att spelade väl ingen roll bara jag inte
dog. Det kändes som resan tog en evighet under vilken vårdaren försökte
tvinga mig att ligga ner. Jag kände att det inte var bra och kämpade
emot, fick sitta till slut. Minns inte så mycket av framkomsten utom ett
par ansikten som fastnade, jag skulle sövas men vägrade, jag måste få
veta vad som hänt med Johan och de skulle kolla det. Jag minns att jag
frågades om de fick fotografera, gav Ok till det. Någon kom och sa att
polisen hade Johan, han mådde bra och de hade tagit exet också. -Söv då!
sa jag och sedan vaknade jag och var kissnödig och törstig…. Min kille
fanns där och jag bad honom se till Johan. Så sov jag och vaknade och sov...
Så hade nästan en vecka gått. Min nya kille satt på sängkanten och så
sov jag igen, de pumpade mig med morfin så de vakna perioderna var inte
långa. Efter tiden på IV kom jag i eget rum på en vanlig avdelning. Jag
började vara vaken lite längre, fick besök av mina närmaste men var
bunden till sängen genom alla slangar som stack ut ur lungorna och
näsan. Fick veta att Johan kroppsligen mådde bra men var tyst och sa
bara "mamma är död" när han frågades om han ville besöka mig. Att vara
död visste han vad det var genom att en
av våra vänner nyligen gått bort
och begravts. Efter mycket övertalning gick han med på att komma till
sjukhuset. Jag hade fått hjälp med uppsnyggning innan, de flesta
slangarna var borta, bandagen i ansikte och huvud borta mot läkares
inrådan, men jag måste se så normal ut som möjligt.
Jag tvingade min kille att skaffa fram en spegel och såg hur hemsk jag
såg ut, blåsvart, svullen med svarta stygn kors och tvärs över ansiktet.
Johan kom, liten och skrämd, vågade knappt komma fram till mig, sa inte
så mycket men det syntes att han tyckte att det var jobbigt. Det tog
flera dagar innan han ville se mig igen och så småningom vågade han
krama mig och tro att jag fanns på riktigt fast såg lite annorlunda ut
nu. Det som hänt ville han inte prata om, och lika bra var väl det, nu
gällde det att få allt så normalt som möjligt. Fick brev från advokaten
att fadern krävde umgängesrätt igen och dessutom vårdnaden jag skulle ju
inte klara det nu…
Verkar det som fiktion? Det här var vår vardag i flera år.
Text
Lena
TuvaForum
