Har haft lugna dagar över jul och nyår, om än på bräcklig grund. Har börjat tänka framåt lite igen, att vi kanske kan fortsätta ett tag till. Inga klara tankar, men visst, en svag förhoppning att hösten bakom oss var en kris och att vi kan få det bättre och ett drägligt familjeliv ihop. ( kanske inte så verklighetsbaserat men ändå)

Så i morse, tog vi bilen in till stan båda två till barnets läkarbesök. Regnet öste ner och vi körde förbi garaget under sjukhuset. Jag utropar nåt om att där är det ju, men min man parkerar samtidigt på gatan. Jag frågar igen (helt normal ton) om vi inte ska parkera i garaget. Får ett spydigt svar "Kan du inte gå 50 m?". Jo, men jag menar att vi kan ställa oss i garaget för det regnar förklarar jag. Då, ett argt "Kör ner själv då" medan han tar ut barnet och går. Sen tiger han på väg hem,  jag säger nåt om vad är det här nu då, vad handlar det om- och så får han en bråkattack monolog då han med hög röst i många minuter orerar om (en felaktig efterkonstruktion) om vad jag sagt och gjort för fel under förmidd. Han får som en injektion på en sekund, han blir faktiskt som en annan person, helt oemottaglig. Han blir som hög på aggression, och jag blir (som vanligt) helt känslomässigt låst av av panik när jag känner hans reaktion.

Vi har en lång helg hemma med barnen framför oss, jag orkar inte inleda den såhär så jag ringde honom hemifrån - hade en lång högröstad monolog med anklagelser om hur jag inte inser allt fel jag gör, hur jag startat den här "konflikten". Hans anklagelser mot mig varvas med något konstigt skruvat hånfullt skratt för att betona hur crazy jag är (får iof motsatt effekt). Ett citat "Du har så jävla fel i allt, du kan inte låta bli att starta konflikter, du är så jävla otrevlig." Efter kanske 20 min av det (jag får inte en syl i vädret och jag är inte otrevlig vare sig nu eller tidigare) så försöker jag säga nåt. Då avbryter han mig hånfullt och säger att han inte har tid med mina 90 minuters samtal ( han avbryter alltid telefonsamtal och väl hemma så skyr han alla samtal rent fysiskt, låtsas sova om inte annat). Jag säger då att är det nåt sätt att visa makt mot mig, att bara du får prata. Då säger han med röst som dryper av hånfullhet "Hur känns det nu då med ditt kontrollbehov, när du får inte bestämma" Klick. 
Ligger på sängen och gråter efter samtalet. 

En stund senare ringer han, med jätteglad röst och säger "Jag har hittat skilsmässopapper på nätet". Igår pratade han om vad vi ska göra som pensionärer. Så skruvat allt är. Inte heller pratar vi om att skiljas på ett vettigt sätt, han är så känslomässigt blank. Han har inte benämnt barnen en enda gång i sammanhanget. Det är som att gå och köpa mjölk för honom.

Känner mig så MAKTLÖS, att aldrig förstå, aldrig kunna lösa något, att den enda person jag har nära (tyvärr) är detta labila fiasko. Om det bara var detta skulle jag sälja huset imorgon, men senast igår kväll hade vi det trevligt. Just nu känner jag för att ta alla mina ord ingen vill ha och lägga mig under täcket och aldrig komma fram igen.

Text
Klara

TuvaForum