Till min granne

Vill du verkligen veta, ältar jag inte då?
Glömma? Inte möjligt.
Förlåta? Än mindre det.
Det min man gjorde mig och barnet går inte, varken eller.

Får jag säga dig….
som det var. Ett helvete på jorden, en tröstlös kamp att bli trodd. Han, den välklädda, välartikulerade, trevliga och sociala. Jag mager, grå och förskrämd figur med gråt i rösten och flackande blick.

Hur skulle du kunnat veta att de ord vi växlade skulle resultera i smärta, förhör, förnedring. För honom var det ett svek, ett tecken på otrohet, falskhet. Fast han sett på från fönstret, ville han inte tro att vi bara växlat några ord, att jag inte vågat se dig i ansiktet. Rädd att du också skulle fördöma mig. Som min älskade make.

Om du sett min rädsla, om du erkänt den.
Så lite hade behövts för att hjälpa mig, ge mig hopp. Två ord , - jag vet.
Så lite hade räckt för att ta mitt liv. Bara du rört vid min hand hade räckt för honom.
Så se på dig, det tordes jag inte.

Jag slets i förtvivlan av hans inkonsekvens. Älskade honom av hela mitt hjärta och nu var allt förvirrat. Nyss kramar och bus med grannens barn, nu skrik om den djävla ungen som tar all min tid. Igår en hand på min axel när vi mötte hans chef, på kvällen att blåmärke på samma ställe för att jag sa adjö till honom när vi skildes åt.

Inte vågade jag försvara mig, försökte i början men det gjorde bara saken värre, jag fick bara mera ont. Värst var hoten om att göra så ungen tystnade. Jag vågade knappt andas för att inte störa, inte märkas, inte straffas igen. Någon gång, ute, glömde jag bort skräcken, log och skrattade mot mitt barn. Busade och lekte. Sen måste vi hem igen. Insåg ju att detta inte kunde vara normalt, det måste vara fel på mig. Jag borde ju vara lycklig, som hade allt, ett hem, en man och ett barn. Visst ja, arbete också. Allt hemarbete skulle jag hinna med också, det hör ju till kvinnans lott i äktenskapet. Jag var allt annat än lycklig. Ingen runt oss visste om, vad som pågick. Pratade med mamma, hon trodde mig inte,- anpassa dig till att vara gift. Han är ju så trevlig. Hans mamma, hon trodde mig inte heller och förresten, vad han än skulle göra skulle hon stötta honom. Pappa vågade jag inget säga till, han sa att något var fel med min man. Hade ändå svårt att ringa, från kiosken, i smyg. Hemifrån var det inte tillåtet. Så jag levde, överlevde vidare. Bet ihop under nätter av grov förnedring, förhörsmetoder jag bara sett på film, om varför turen till affären tagit 20 minuter och inte 15. Bet ihop under påtvingade närmanden och snusk. Bet ihop, jobbade och såg till så hemmet var i ordning. Bet ihop och hyssjade mitt barn. Grät tyst när han lämnade oss ifred, vågade inte andas högt. Livrädd att bli tilltalad, att någon skulle se hur dålig, värdelös mamma jag var. Han sa ju det, min man. Under en lugnare period lät jag mig bjudas på kaffe av en annan mamma, med barn lika gammalt som vårt. Klart att han fick reda på det, att jag träffat en person, varit hemma hos henne till och med. Säkert var de inte något bra sällskap, de var säkert kriminella, eller skumma i alla fall, invandrare. Kanske hade jag varit otrogen också. Klart att det skulle kännas. Så dit gick jag inte mer, talade aldrig mera med henne. Någon gång närmade sig en annan vuxen oss ute, då gick vi. Vågade inte ta risken att bli tilltalad mer. Orkade inte bli förhörd igen. Jag fanns och ändå inte. Jag levde i en bubbla, som han fyllde på eller släppte ut luften i. Omvärlden fanns inte, nådde mig i alla fall inte. Han tog all min kraft. Jag gjorde allt jag kunde för att han skulle vara nöjd, älska mig. Om jag bara kunde vara en lite bättre fru, lite duktigare, lite snyggare, ha en vackrare kropp, vara snällare, så kanske. Om jag lagade ännu godare mat, fick pengarna att räcka till lite mer, så kanske.

Varför måste du fråga så? Varför fråga hur det kom sig att min make inte var ute med sitt eget barn. Han som älskade alla grannars ungar, lekte och stojade med dem. Han som var den perfekta pappan. Lät jag honom inte? Han blev generad inför dig, hummade något om överbeskyddande mammor. Hemma igen, ett svart ögonkast, en smäll in i väggen och en order att hålla mig borta från nyfikna snokande grannar. Jag såg snart att om något skulle gå illa, fanns här ingen hjälp att vänta. Ingen såg in till oss, ingen verkade höra något. På jobbet undrade de om varför jag magrat så, mumlade nåt om baddräkt. Ingen frågade något mer, jag sa inget heller. Att jag inte åt berodde ju bara på att jag inte arbetade heltid. Pengarna jag jobbade ihop skulle hålla barnet med allt, oss vuxna med mat, mig med kläder. Alltid blev det några dagar i månaden barnet var sjukt, eller dagis stängt så lönen blev inte fet. Jag åt inte, köpte kläder eller annat till mig själv, för det hade vi inte råd med. Han åt frukost och middag hemma varje dag, lunch på jobbet och var ofta ute på helgerna. En hel lön kunde försvinna på en helg. Det var ju hans pengar.

Barnet växte, jollrade, rörde sig mycket. Jag hyssjade, bar och tog med ut. Vi fick rosiga kinder av vinden, och jag starka ben av allt gåendet. Långt borta från vår gård vågade jag slappna av, sitta ned och njuta av barnet, av solen. Och så måste vi gå hem igen.

En sen vårdag kom min make hem, arg, luktade fylla. Jagade ut mig från vardagsrummet, han skulle se på Tv. Lite senare kom han rusande, slet ut mig ur sängen och bad mig ta ungen och försvinna. –Men, vart?

Skiter jag i, sa han, bara försvinn. Inte trodde jag att han menade allvar med det, gick till barnet som sov. Somnade på golvet till slut, med armen om barnet i sängen. Vaknade av en ilsken smärta i ryggen där han sparkat mig. Skrikande, viftande, står han över mig. Gormar om att nu jävlar ska ni ut. Griper efter mig, jag faller bakåt mot barnets säng. Han får tag om halsen, jag håller emot, orkar inte, han är starkare. Tankar, i panik, kan inte dö nu, här! Hur gör man, måste få bort honom, måste andas. Får loss en arm och sveper till honom, förvånat, släpper han mig. Spottar, väser - du skall dö, levande kommer du inte härifrån. Svär att detta skall kosta dyrt. Slår igen dörren. Tystnad. Gravlikt tyst, något håller han på med, det känner jag.

Timmar senare vågar jag försiktigt glänta på dörren, smyger, beslutar på något vis att nu måste vi ut. Paniken stiger när medicin, plånbok och nycklar saknas, telefonen också. Skit i dem manar hjärnan! Klär på sovande barnet, smyger åt mig välling, blöjor och ett ombyte. Öppnar ytterdörren med andan i halsen och flyger ut. Utan att se mig om en endaste gång, övertygad om att han måste ha hört oss, jaga oss. Jag snubblar med barnet i famnen in på ett sjukhus så småningom. Man skickar oss till ett skyddat boende för natten, resten får man lösa sedan. Polisen går in, bryter upp dörren till rummet där han låst in sig. De ser också fällorna i hallen och undrar. Han klagar på att käringen rymt igen, låst in honom här och rymt ut. De tror honom inte.

Det kunde ha slutat här. Nu gör det inte det. Ännu efter många år är det inte slut.
Han fabricerar historier om otrohet, om våldsamhet, inte han naturligtvis, jag. Han kämpar för att få vårdnaden om sitt älskade barn. Jag är en olämplig mor. Slutligen, efter år av trakasserier bestämmer han sig för att jag skall dö. Han försöker verkligen. Omsorgsfullt skär och hugger han mig så det borde inte vara möjligt att överleva. Barnet ser på. Men jag dör inte. Rädslan för att han skall döda barnet också räddar mig.

En insats från en då okänd hjälte räddar mig. Honom vågade jag möta och tacka först många år senare.
Underbara läkare och annan vårdpersonal räddar mig. Dem har jag ännu inte tackat.

Jag läker i kropp, själen har sina sår kvar. De mattas av men försvinner inte. Han lever som vanligt, fri efter sitt straff. Han kan inte straffas igen för att han förföljer oss. Tills han ger sig på oss fysiskt, igen. Jag och barnet gömmer oss, fångade, för resten av våra liv. Vi kan inte ta risken att han skall försöka igen.

Hur skulle du kunna veta.
Men du, dunsarna, gråten, skriket av smärta när jag inte lyckades bita ihop. Dem måste du ha hört.


Lena