E berättar....

Jag har nu varit inne på TuvaForum för att hitta någon slags förklaring och kanske ett svar. Jag är en kvinna med ett bra liv, vänner, bra arbete och fyllt med händelser.

Jag levde mellan 2000-2004 med en manodepressiv man, hade ingen aning om vad det egentligen stod för. Läste på vad jag kunde och litade till vår kärlek. Han åt sitt Litium som han skulle och han gick på den öppna mottagningen regelbundet (var 6:e månad). Han var social och hade ett välordnat liv. Men vad jag inte såg var att alla mina värderingar vändes upp och ned. Det som var rätt blev plötsligt fel och vise versa. Mina vänner såg min förvandlas till en osäker och olycklig kvinna. Ena dagen var jag i himlen nästa dag långt ner i helvetet. Antingen älskade han mig eller så orkade han inte längre. Det tog slut på ett ohyggligt trist sätt och jag tog på mig skulden för allt. Min självkänsla var som bortblåst och jag klandrade mig, kände mig ful och korkad. Sedan sprang han ut och in i mitt liv ytterligare två år, jag lät honom göra det för jag älskade fortfarande honom ohyggligt. En god vän sa till "Vill du verkligen ha det såhär?" jag svarade - "Ja, jag tycker att det finns mer bra än dåligt, 80 procent bra och 20 procent dåligt, det vill jag kämpa för". Nej sa vännen. "det är 20 procent bra och 80 procent dåligt, vänta och se, snart kommer du se det".

Tiden gick och jag läkte och insåg att vännen hade haft rätt. Han var sjuk och lynnig och lagt det på mig.

Två år gick och jag blev en hel kvinna igen, började skratta, se mig själv som bra och duglig. Trodde på mig själv och gillade mig själv.
Då hände detta!

I november förra året börjar jag på skoj ha kontakt med en man på en dejtingsajt, vi har en kul kommunikation och vid ett tillfälle ber han mig om ett foto, jag föreslår att han kan bli min vän facebook. De t blev han och vi hade lite kontakt - sådär som man har där. En dag bestämde vi att vi skulle ses på en krog i kvarteren, vi blev sittandes i 6 timmar och pratade och pratade. Vi sågs igen efter en dag och det var samma sak + att det brann en passion mellan oss som var oslagbar. Vi började ses och inledde ganska raskt en relation. TROTS alla varningsklockor jag hade fortsatte jag att träffa honom, vi sågs kanske var 7-8 dag. Jag fick aldrig träffa hans barn. När han hade sina barn fick jag inte höra av mig. Han var ständigt lynnig och svart, han kallade mig ofta för dramatisk. Ingen form av kommunikation fungerade när det var dåligt mellan oss. Varje gång jag sa att jag ville prata, fick han ont i magen eller hörde inte av sig. När han var på gott humör, full av öl då skulle det sms:as hela tiden, fick han inte svar på en gång, då trodde han att det var slut eller att det var något annat fel. Han lovade att höra av sig, han hörde inte av sig. Han var sjukt intresserad av sex, filmer, porrsajter och pratade gärna om alla erövringar. Han hade jättelätt för att få tjejer, han var inte svartsjuk osv. osv. Var jag sjuk eller ledsen någon gång så var det ingen respons. Han ringde aldrig, han levde liksom två liv. Han hade till och med två liv på facebook, det livet jag fick ta del av där på facebook var 85 procent kvinnor som var f.d. erövringar. Han verkade vara utan riktiga vänner.

Det började gå riktigt utför - då bad jag om ett samtal och vi träffades hemma hos honom. jag förklarade, pratade och gav honom det som utifrån mina värderingar var ett rätt samlat förtydligande om vad jag stod för och inte. Att om vi skulle fortsätta ses och ta tillvara på det som vi tyckte om kanske vi kunde mötas halva vägen, jag föreslog även att bryta upp, ta en paus för att tänka. Men nej, han älskade mig, han hade aldrig träffat en kvinna som han pratat så mycket med, berättat så mycket för, han hade aldrig känt som han gjort för mig, den passion han hade med mig hade han inte känt sedan han var 20 år. Han är 45 år. Så vi bestämde att jag respekterade att han ville ha det på ett sätt med sina barn, jag levde mitt liv och så skulle vi i mitten hitta vårt sätt att umgås med respekt och lyhördhet.

Dagen efter skulle han höra av sig, lämna sina nycklar och jag skulle vänta på honom efter arbetet hos honom. Han hörde inte av sig, när jag gjorde det hade han redan åkt till jobbet, sedan hörde han av sig med ett sms och sa att han skulle gå ut med sina vänner. Ingenting av det vi pratat om vad kvar. Jag föreslog då att vi skulle ses senare och sova ihop för jag skulle gå ut med mina vänner. Nej det ville han inte bestämma. Klockan 03:20 år fick jag ett sms. "Är på väg hem, men du sover väl redan, full" Jag svarade och sa att jag var på väg hem från en väninna. Då hade han stängt av telefonen. Sedan var han kall och ointresserad hela söndagen. På tisdagen chattade vi lite på facebook och bestämde att ses, då berättade han att han varit otrogen och han hade varit det för att få bort mig ur sitt liv.
Jag gav honom ångest och han klarade inte av mina krav.
Han orkade inte.
 
Jag förstod ingenting. Ingenting verkade rationellt. Han sov över hos mig och jag försökte prata. Det var en historia om en arbetskamrat, han gillade henne inte ens. Så nu är det slut då, frågade jag men han ville inte ge upp än. Ok vi ses på måndag och pratar igen. Vi hördes en gång på onsdagen, på kvällen skrev jag att jag inte mådde bra och undrade om vi skulle lämna varandra ifred ett tag, nej det ville han inte, försök att sova, kyss!

Torsdag - söndag - inte ett ljud från någon, mådagen kom och jag meddelade att jag kommer 17:00. Nej nej fick jag till svar, räknade inte med det, mår skitdåligt, orkar inte mer, om jag ska överleva kan vi inte ses. Jag kan inte stå emot dig, antingen börjar vi kyssas och då är det fel och gör vi inte det då får jag kanske ångest och går ut och super. Barnen var inte här i helgen, jag mår skit. Då blev jag så trött - så jag skrev att jag inte ville kyssas utan jag vill ha mina saker och mina pengar. På onsdag kan vi ses, skriver han i ett sms, sitter på krogen nu och dricker några öl.

På onsdagen gick jag dit. Då berättade han att han inte varit otrogen, utan bara hittat på för att jag skulle försvinna, han vill inte ha mig i sitt liv för att jag ger honom ångest och det är så jobbigt- Men jag är en fantastisk kvinna, men nu måste du gå, för jag ska spela tv-spel. När jag gick kramade jag om honom och sa att han skulle sköta om sig, då började han att smeka mig och försökte kyssa mig, knuffar bort mig i samma sekund och säger, där ser du vi kan inte ses, det är för mkt passion mellan oss. En dag kanske, en dag kanske.

Jag borde ha gått efter 2 månader, jag borde ha sett att detta inte handlade om mig. Jag borde inte ta detta personligt, det beteende han har drabbar vem som helst.

Det var så mycket självmedicinerande med alkohol, det var så destruktivt sexuellt tänkande. Ingenting verkade heligt. Han var empatilös, som han hade en on/off-knapp. De få gånger vi hör av varandra så är han oförskämd och jag tar så illa vid mig, tyvärr!!

Jag borde ha lärt mig, ingen idé att analysera ingen idé att spekulera. Jag kommer aldrig få några svar. Jag klandrar mig själv för att gått på detta igen. Men jag är övertygad om att jag mött en man med psykopatiska drag eller borderline. Att jag reagerar så starkt - visar att jag är sund och god. Och jag hoppas att jag kan få någon respons, eller att jag kan ge någon en aha-upplevelse med mina rader.

Kramar till alla bra kvinnor / E