Tänk vad mycket man inte förstår förrän man själv är där. Först ska man förstå att man själv är drabbad, misshandlad och illa behandlad. Hela tiden blir manipulerad och tror att det är en själv som felar. Att allt han gör är godtagbart, ens eget fel och alldeles NORMALT.

Sedan är man så nedbruten att man känner sig om ett med golvet under mattan. Man får vård och lite hjälp att komma upp till mattnivå. Då börjar man tänka på att det finns kanske en orsak till att man mår så dåligt. Misshandlad är jag det. Nej! Det händer ju andra inte mig. Han har ju inte slagit mig. Bara tryckt upp mig mot väggen med armen hårt mot min hals. Ett par gånger tagit struptag om min hals. Fast det är klart jag gjorde honom riktigt arg, rent ut sagt förbannad. Jag vet inte riktigt vad det var. Något jag sa eller en blick med ett uttryck som retade. Sa jag inget var det väl fel eller så hade jag ett förringande tonläge. Jag vet inte vad det var. Men jag fick skylla mig själv. Tvingad till sex. Ja, kan man bli det av sin man. Är det inte någonting man bara ska ställa upp. Det är ju ändå någon jag litar på och älskar. Visst kändes det som våldtäkt förnedrande och slutade alltid i tårar och skam. Men han måste ju få sitt. Jag kan inte vägra honom det, eller?

Så börjar man anförtro sig åt vänner man har och litar på. Nej, men NN är ju så snäll, han vill dig bara väl. Gå hem och var extra snäll mot honom och ge honom lite massage. Med sårad känsla känns det som du håller på att glida in under mattkanten igen men du snubblar på mattfransen. Blir liggande och din väninnas ord ekar i ditt huvud. Jag fick henne inte att förstå, hon kanske har rätt men jag vägra följa hennes goda råd.

Din samtalskontakt ser att du sitter och dinglar med benen på matkanten, leker med fransarna och funderar om du ska lämna mattan eller krypa under igen. Han får dig att inse. Att din känsla är riktig och hjälper att förstå vad du måste göra.

För två år sedan lämnade jag mattkanten och satte mig på en stol ovanför (Mitt egna hem) Tyvärr måste du göra besök på mattan för dina barns skull. Ibland har du dem hos dig uppe i stolen i ditt knä. Men allt som oftast känner du dig ensam och tom. Och längtan får dig att se ner på mattan. Där var det ju varmt, ombonat och inte så ensamt. Här uppe är det kalt, hårt och kallt. Du börjar tänka på att vända om. Fast mattan och mattkanten skymde din utsikt. Kvävde och trampades på.

Blicken söker sig upp mot dörren, längtan efter att lämna rummet och finna nya rum gör sig påmint. Jag undrar bara hur man gör?  

Text
Dockan

TuvaForum