Slutet

Sakta...för varje dag som gick....gled livet in i vardagen igen....såret i mitt ansikte läkte till en tunn vag linje...dörren lagades.....inga spår fanns kvar av den där kvällen....förutom de känslomässiga spåren....

Vi pratade aldrig om det som hänt utan motade undan ...näst maniskt....varje uppdykande minnesbild in i någon av hjärnans dunkla vrår.... Utåt sett var vi som vanligt....kärleksfulla...omtänksamma mot varandra.....Men där bakom våra “normala” fasad vart allt för alltid förändrat....vi slutade att röra vid varandra...älska med varandra....vi pratade till varandra men aldrig MED varandra...dagarna...veckorna gick...och blev till månader....

Först långt efteråt....flera år senare.... insåg jag hur rädd jag ständigt var på den tiden....tassade på tå...undvek alla samtalsämnen som kunde leda till gräl.....följde min sambo med vaksamhet när han var hemma.....för att kunna ta till flykten så fort som möjligt om det skulle blossa upp ett gräl.....hoppade högt inför hans allt mer ilskna utbrott över struntsaker som började dyka upp allt som oftast..hukade och kröp ihop.och sopade under tystnad upp när han slagit sönder saker..och dolde mina märken på halsen där hans händer klämt åt. Jag fick sömnsvårigheter....ångest..drömde ständigt mardrömmar....blev deprimerad och hade daglig huvudvärk.....och rasade ner i vikt....

Ibland frågade mina vänner hur jag igentligen mådde.....min förändring syntes allt mer utåt...jag stoppade varje fråga med en blick och en vag huvudskakning...och troligtvis fanns där något i mina ögon....en stum vädjan.....snälla fråga inte....jag orkar inte svara......för de frågade inte mer....Jag orkade inte ta mig ur för all min energi gick åt att ta hand om barnen och att överleva.

Så kom den där sista kvällen.....
Vi hade återigen pratat lite försiktigt om en separation....ingen av oss var lycklig.....
 Det var han som tog upp separationen den här kvällen.....han hade blivit erbjuden att hyra en väns lägenhet och kunde flytta redan till helgen....Jag vek ner min blick i bordet och svarade svagt att jo det är nog det bästa för oss......

Efter middagen plockade han fram några kartonger och började plocka ihop lite saker han skulle ta med sig.....jag badade och fixade välling till lilltjejen och kaffe till oss.....Han frågade om några saker...om jag behövde dem bättre än honom eller om han kunde ta dem med...jag minns att jag bara sa ta du vad du behöver....jag klarar mig ...det ordnar sig för mig ska du se....undvek att gå i vägen för honom...och mötte inte hans blick.... VILKET VAR ETT STORT MISSTAG......för då hade jag kanske sett hur vreden började koka inom honom....jag kanske anade hans alltmer stelnade kropp och försökte krypa ihop...krympa....försvinna....Undvek att svara honom för jag visste inte vad det var han ville att jag skulle svara.....var livrädd att svara fel....å valde mest att inte svara alls.....

Jag vet än idag igentligen inte helt och hållet vad som hände ....minnesbilderna låg långt begravda inom mig länge och väl........jag kunde vakna genomsvettig och gråtande mitt i natten....med vaga bilder kvardröjande på näthinnan...som snabbt skingrades i nattens mörker. Minns att jag står i köket och plockar med disken....han står en bit ifrån mig och packar ...eller mer kastar ner saker i en kartong.....jag säger något till honom men minns inte vad och plötsligt är han över mig......jag känner hur det sticker till i magen.....förstår inte vad som händer....tar mig på magen och ser förvånat att mina händer färgas röda.... knäna viker sig under mig...och jag försöker forma mina läppar till ett förvånat...vad har du gjort ?....
Jag får tag i diskbänken bakom mig….knuffar mig förbi min sambo…..fångar upp min pyjamasklädde dotter med nappflaskan i handen och flyr mot ytterdörren….han kommer bakom mig…..jag känner hur det bränner till i ryggen….en exploderande vass smärta som nästan får mig att falla i golvet…..men ramlar mot  ytterdörren och lyckas ta mig ut….vacklar  barfota längst den snöiga gången och når grannens hus…..jag bultar förtvivlat på deras dörr….och svimmar där på trappan alljämnt med dottern i min famn….

EFTERÅT:
Vaknar upp på sjukhuset 3 dagar senare...med vagt pipande maskiner och sladdar kopplade till mig.....ser in min bästa väns oroliga ögon och försöker få fram några ord....DOTTERN....men blir snabbt lugnad med att hon är ok......min äldste dotter som varit hos sin pappa är också ok….

Jag blir kvar där på sjukhuset ett bra tag.....dagar som flöt bort i ett töcken...där enda uppfattningen om att tiden gick var ljusets skiftningar utanför fönstret.... Vänner kom och hälsade på mig.....Poliser kom och förhörde mig några gånger....

Efter 3 veckor blev jag utskriven.....hade fått ordnat så jag fick bo hos en vän tills jag läkt kroppens sår......På väg från sjukhuset till henne stannade vi till i mitt gamla hem för att packa ner det nödvändigaste.....Jag kliver in i huset och ser spåren efter mitt blod som fortfarande fanns kvar på golvet......Först DÅ insåg jag hur nära det var att jag dragit mitt sista andetag....

Veckorna förflöt och kroppen läkte......men mitt inre hade stannat upp.....jag pratade och lekte med mina barn de stunderna jag orkade men mindes sällan vad jag gjort och sagt minuterna innan.....Det kom traumaterapeuter för att prata med mig...men jag skakade bara på huvudet och orkade inte berätta......för hur skulle jag kunna berätta det ofattbara ?.....Hur skulle jag kunna säga något när minnena bara var en grå ogreppbar “sörja” i mitt inre....
Skulle jag berätta om drömmarna på nätterna....som fick mig att skrika i sömnen ?....När jag själv inte mindes dem när jag vaknade ?....

Rättegången kom och jag minns timmarna då jag bara skakade av frossa och försökte återberätta mina vaga minnen. Min fd blev dömd till sluten vård eftersom han kunde påvisa att han var drogmissbrukare och påtänd vid misshandeln ett missbruk jag aldrig anade!

6 månader senare var han fri med lagfäst fortsatt behandling i öppenvården.

Var det över för mig nu ?..... Nej det var nu det började, den långa vägen att försöka läka de känslomässiga spåren.