| |
|
 Mina drömmars man
Jag var lycklig i min lilla vrå....en alldeles egen dörr att stänga...ingen som kunde säga att jag inte fick stanna....det var MITT hem och ingen annans.....
Jag gick färdigt gymnasiet....stod på trappan med studentmössan käckt på sned...sprutade champagne och skrålade om tro på framtiden.....
Fick arbete redan efter 2 månader och började sakta trivas med livet....visst fanns det sår i min själ....men med min omgivnings stöd började de läka....min familj hade jag ingen kontakt med...ville själv ha det så....möttes vi på gatan vände jag snabbt bort blicken och tog en annan väg....har aldrig haft kontakt med min familj sedan dess..
..
Visst händer det ibland att jag saknar en familj....speciellt kring jul när alla andra träffar släkten....men jag saknar inte MIN familj ...det är snarare ett tomrum inom mig efter NÅGON familj....den där närheten och kärleken som finns där genom sol och regn....de banden jag har med mina egna barn....
Efter studenten och min anställning följde några lyckliga år.....den bästa tid jag troligen haft....jag hade roligt.....skapade nya vänskapsband....arbetade....festade på helgerna...åkte utomlands med väninnorna flera gånger om året....Träffade killar....men släppte aldrig någon inpå mig....kände att jag inte var redo för ett förhållande....min skyddsmur behövdes fortfarande....där bakom mitt glada humör....flirtande och skratt....fanns det fortfarande saker som behövde tid att läka...
Träffade till sist en man jag tyckte mycket om….älskade jag honom ?....Nej det gjorde jag inte…mitt hjärta var inte helt nog att släppa in någon helt….Men vi flyttade ihop och fick barn….förhållandet var ganska bra….förrutom att min dåvarande hade en del alkoholproblem… 3 år senare så valde vi att gå åt vars ett håll…
Så en sommarkväll i juni träffade jag honom...min misshandlare.....den som med en enda blick smälte mina murar som vax...en titt in i hans ljusa gröna ögon och jag var förlorad....hans sjöng för mig den där kvällen...en kärleksballad...tog mig i sin trygga famn...rev hela mitt försvar....fick mig att be honom att komma närmare.....Den kvällen trodde jag att jag träffat min själsfrände.....han var lika ensam och familjelös som jag.....tillsammans skulle vi skapa det vi bägge så länge saknat...
Sommaren som följde blev som i ett pärlemorsskimmer.....dagar med sol och bad...båtturer....långa kvällar framför grillen.... ändlösa nätter...serenaderna han sjung för mig och han svepte mig fullkomligt iväg på en våg att lycka....
Hösten kom och vår kärlek stod i brand som höstlövens intensiva röda,oranga färger....det blev vinter och vi tumlade runt i snön....tillbringade kvällarna framför brasans sken...pratade om framtiden...älskade och njöt av att vi funnit varandra....
Våren kom och gick...och en dag i början av juli berättade jag för honom att jag var gravid....han svarade med ett glädjetjut....föll på knä och friade omeddelbart....puttade in mig i bilen körde iväg....stannade framför ett hus och sa att det var vårt om jag ville......JAG SVARADE NEJ!!!
För någonstans där inom mig fanns en liten minimal tanke...en skrämmande tanke....en vag känsla av att det här kunde bli farligt.....jag kunde inte sätta fingret på vad....men något hos honom fick mig att backa för ett så stort steg som giftermål.....
En luddig oidentifierbar känsla djupt inom mig......han tyckte om att bita mig.....riktigt hårt som lämnade märken av hans tänder på min arm.....och fick tårar av smärta att tränga upp i mina ögon….love hurts log han mot mig och skrattade...och pussade mig på nästippen....jag fick honom att sluta bita mig till slut......men kanske var det skiftningen i hans ansikte när han ville något och jag sa att jag har ingen lust nu.....den där korta sekunden hans kära anletsdrag stelnade till...och hans blick blev mörk…..för att mjukna lika fort som det dykt upp.....lämnad inom mig en känsla som jag snabbt slog bort med att jag sett fel....
Jag sårade honom något fruktansvärt när jag sa nej till hans frieri.... Vi kompromissade med att flytta ihop när barnet var fött och gifta oss någon gång i framtiden....
Men något var förändrat....ibland drog det mörka molnet över hans ansikte utan någon direkt anledning...och jag anade en kraft...något mörkt inom honom.....men ändå fortsatte vi planera framtiden för oss och barnen....jag disputerade med mig själv om att jag troligtvis var överkänslig pga graviditeten....ville inte kännas vid den där lilla känslan som ville slå rot och gro inom mig....bortsåg ifrån den...skakade på mitt huvud ...för aldrig skulle han göra mig illa väl ?......inte han som älskade mig så djupt....
Gjorde som jag redan i tidig ålder lärt mig.....stängde av...trollade bort svåra tankar....ville inte tro på mina egna sinnen...ville tro på den underbara saga av vårt framtida underbara liv som familj...
Och aldrig en sekund kunde jag tro hur illa det skulle bli...
Tog mitt steg ....med en vag aning.... outtalad....aldrig fullt ut tänkt.....tog mitt steg in på en väg...
Som skulle utvecklas till en mardröm.
|
|
|
