Chocken

Vaknar dagen efter ovanpå min säng...med kläderna på ...och min dotter fridfullt snusandes brevid mig...har inga klara tankar utan bara ett grått töcken i hjärnan...vänder mig om och ser på min sovande dotters ansikte...försöker le i den varma känslan som sprider sig inombords...men känner att det smärtar till och stramar i ansiktet...ligger där stilla och bara ser på min dotter...väntar på att hon ska vakna ur sin sömn......

Andas sakta och tänker ingenting...vet att något är fel....men kan inte greppa vad.......slår bort varje jobbig tanke som vill dyka upp...vill stanna här för alltid....lugnt andandes.....brevid min dotter...med doften av henne i mina näsborrar....endast kännandes min kärlek till henne...en kärlek bortom alla ord.....ett stort värmande "klot" i mitt inre.....inget annat existerar....

Så vaknar hon tillslut...jag vet inte hur lång tid som förflutit....timmar eller kanske bara några minuter...tiden står still.....tar henne i min famn...noterar den söndertrasade dörren.....men tänker inte på varför den är sönder....fixar välling och kaffe i ett slags drömlikt tillstånd...byter om på min dotter och ser min bild i spegeln ovanför skötbordet....ser skåran som sträcker sig längs min hals och upp längs mitt ansikte...för att sluta strax under mitt öga....kantat av mitt intorkade blod.....noterar att mitt blonda hår är stelnat och stripigt ....även det rött av mitt blod....tänker att jag behöver duscha och tvätta bort det...känner mig klibbig... smutsig och ofräsch...placerar dottern i hennes “babysitter” i badrummet ...kliver i duschen och låter de varma vattenstrålarna i en till  början svidande ström tvätta bort mitt blod.....känner mitt hjärtats slag.....det enda tecken på att jag fortfarande är vid liv.....

Tankar och känslor...minnesbilder..som pockar på i samma strida ström som vattnets strålar...motar bort dem lika snabbt som de dyker upp...VILL INTE ...känna....VILL INTE..tänka...... VILL stanna här för alltid....med min dotters lugna jollrande i mina öron...och i de nu värmande vattenstrålarna....där inget annat existerar... Men verkligheten pockar på....här kan jag inte stanna för alltid... hur gärna jag än vill....tar mig ur duschen....torkar mig och klär på mig...undviker spegeln ....en vag minnesbild av rakbladets vassa väg dyker upp...men som jag bestämt motar bort....BLUNDAR....ANDAS...och undviker ALLA tankar som påminner om igår.....

Möter min sambo i hallen utanför badrummet...ser hans sneda leende och registrerar hans undran om jag sovit gott..... Ler tillbaka men svarar inte utan sträcker stumt över vår dotter i hans famn...ser hur hans ansikte lyser upp och hör dotterns “pladdrande”.... Betraktar dem båda...med en vag känsla och svaga minnen från igår.....

Känner mig “UTANFÖR” mig själv (i brist på bättre förklaring)....avslagen och avtrubbad....
VAD är verklighet ?...och vad är fragmentariska minnesbiler..tagna ur en mardröm jag drömde inatt. Jag är HÄR...men ändå inte....pulsen slår innanför mitt skinn....andetagen lyfter mitt bröst....jag är ytterst närvarande JUST NU....men ändå så långt borta.... Avlängsta röster når mitt öra....dotterns jollrande och min sambos svar....

Mekaniskt plockar jag undan i köket...startar diskmaskinen...samlar ihop smutskläder och startar tvättmaskinen...skalar potatisen till vår lunch....skriver en shoppinglista och drar fram dammsugaren... Det susar i mitt huvud och tårarna hettar hotfullt innanför mina ögonlock....vill inte förstå varför.....vill inte se de bilder som vill dyka upp i mitt inre,,,,,utan tänker att jag måste vara knäpp i huvudet....

Ser in i min sambos ömma och kärleksfulla blick....hans kramar i förbifarten....noterar att ord strömmar ur hans mun...noterar hans leende.....men de flyter bort lika fort igen....i min hjärnas dunkla vrår.....

Jag noterar allt som sker denna dag på ett vaket och närvarande sätt jag aldrig någonsin upplevt....mina sinnen är skärpta....dofterna är klarare än någonsin...,min hörsel registrerar varje litet ljud...men kan inte identifiera orden de ska vara. Mina sinnen observerar vaksamt varje röstnyans...och varenda liten skriftning i min sambos välbekanta ansiktsdrag,,,,Men ändå  ......så avlägset...som i ett drömlikt tillstånd...så känslolöst och ändå så närvarande....