| |
|
|
 Början på slutet
En verklighet...minnes och sinnesbilder..ett fragment ur mitt liv...sakta berättad i den takt jag orkar eftersom det frestar på så oerhört att frammana minnena och sinnesstämningarna jag helst av allt skulle vilja glömma...men de är för alltid inristade i min själ...oftast djupt begravda inom mig...på en dold hemlig plats...
En historia ur mitt liv så som jag aldrig orkat berättat den förrut....
Vår underbara dotter föddes en dag i början av april...förlossningen gick fort och efter bara 4 timmar från första värken var hon här....jag minns tårarna i hans ögon när han höll sin dotter i famnen för första gången...och lovande att skydda henne från allt ont...
2 veckor senare flyttade vi tillsammans.. för alltid som vi trodde då ..för vår älskade familj...lyckan var komplett för oss bägge som så gärna ville tro på den dröm vi desperat målade upp och klamrade oss fast vid...sanningen var dock inte långt borta..utan otäckt nära...
Avgörandet och vägen mot katastrofen kom en dag när lilltösen var 9 månader.... Men började långt innan....
Min sambo förlorade sin pappa i ett självmord när lilltösen var knappt 3 månader....
Tiden förflöt utan tillstymmelse av reaktion från min sambo....inte en endaste liten reflektion....inte en tår...ingenting...utom en stenhård känslokall mur...en likgiltighet jag inte förstod...en total inneslutning och tystnad från honom...då mitt vanliga pladder möttes med ett likgiltigt ryck på axlarna...
Jag försökte emellanåt förmå honom att känna och reagera....försökte förtvivlat bryta igenom den känslokalla mur han satte upp...skällde på honom...grät och bönade utan resultat...han var fast och innesluten...känslokall...frånvarande..med tom blick ..ett likgiltigt "spöke" i vårt hem som inte ens vår dotter lyckades tränga igenom... vi började gräla om allt och ingenting...vårt sätt just då att hantera en situation som höll på att glida oss hur händerna......
Grälen blev allt intensivare, elaka ångrade ord kastades mellan oss allt oftare ....leken var slut...nu var det verklighet...en verklighet som drev oss allt mer ifrån oss....
Hur skulle vi båda trasiga..ärrade från vår barndom kunna finna ett harmoniskt familjeliv...när ingen av oss visste hur det var ? Efter grälen klamrade vi oss fast vid vår ömsesidiga vilja att hålla ihop....för vår kärlek...för vårt barn...ögonblick av den närhet vi en gång hade ...men drunknandes och oförmögna att ropa till varandra vad våra inre skrek...HJÄLP.....oförmögna att inse att den livboj vi sökte hos varandra...höll på att drunkna den med..och i lika stort behov av räddning...
Jag minns det första slaget men inte varför...ett gräl... elaka ord kastade till varandra som resulterade i att han gav mig en örfil...de ångestfyllda ursäkterna...våra tårar och den underbara stunden då vi förlät varandra och lovade varandra bot och bättring ...mitt röda märke på min kind bleknade ...men dagen efter gick vi åter igen in i en period av tystnad.....
Ett halvår förflöt i denna tystnad...jag själv mådde allt sämre eftersom det påminde mig all för starkt om min barndom..de perioder då mina föräldrar ignorerat mig totalt....Barnet inom mig ville skrika och sparka på honom för att få en reaktion...vad som helst för att bli SYNLIG igen...minnen jag trodde jag bearbetat dök upp på nytt...och jag balanserade själv tillslut på en skör tråd mellan mina egna barndomssår och ett behov hos mig att utagera/bearbeta dem...känslor jag tvingades att bita ihop om för att våra liv skulle fungera någorlunda och vetskapen om att min käraste led i något jag tillslut insåg att jag inte kunde hjälpa honom med...
Vi började så smått "andas" ord om separation...bägge var vi medvetna om att den väg vi tagit var en väg ifrån varandra...oförmögna att hitta tillbaka till vad vi en gång hade...
Tills slut beslutade vi oss kallt rationell att gå skilda vägar...alla praktiska detaljer var färdiga....den definitiva isärflyttningen låg 1 månad bort....jag grät inombords.....fortfarande med minnen från vår glödande kärlek..då vi var så nära varandra som man någonsin kan bli.....längtandes dit igen...men förmådde inte att visa dem ..ambivalent i mina tankar som irrade mellan tro och hopplöshet.... men böjde mig i hans likgiltighet och känslokyla....troendes att det här verkligen var vad han ville...Jag var stark...skötte hem och barn...och pladdrade på om vädret.....och grät långt inom mig....snälla lämna mig inte...vänd mig inte ryggen...älska mig igen......
TILL DEN DÄR DAGEN...
Minns inte riktigt hur det började...han kom hem efter arbetet....satte sig vid bordet och åt middagen under tystnad ...jag läste i hans ansikte att något inte var som det skulle...det där molnet jag ibland sett dra förbi hans ansikte...verkade ha lägrat sig ....jag pladdrade på allmänt i ett nervöst försök att lätta upp stämningen...men möttes bara av hans tystnad...efter maten reste han sig från bordet utan ett ord och stängde in sig i arbetsrummet....
Jag knackade på efter en timme för att höra om han ville ha kaffe ...och möttes av synen av honom sittandes på stolen vid skrivbordet med 3 liters dunken hb (hembränt) framför sig...
Han skrek åt mig att jag kunde dra åt helvete och jag försökte lugna ner honom eftersom han kunde skrämma vår dotter ....resten av minnesbilderna är oklara och enbart fragmentariska...
Jag bad honom att inte dricka mer eftersom han redan var full men ju mer jag vädjade dess då aggressivare tycktes han bli...minns att jag vände på klacken då jag inser att han inte är mottaglig för argument...
Mitt nästa minne är hur han kommer efter mig i hallen ...lyfter mig och kastar in mig i sovrummet..smäller igen dörren och låser den efter sig....jag gråter bakom den låsta dörren och vädjar till honom att lugna ner sig så vi kan prata...han skriker ord jag inte förstår eftersom hans vrede är allt jag märker.....så blir det tyst...en minut tickar iväg...två minuter...fem minuter...jag står där med örat mot dörren..andas tyst snabba korta andetag.....med tankar som irrar i min hjärna i kaos...
Plötsligt hör jag ett illtjut från vår dotter tätt följt av hennes hysteriska gråt omväxlandes med ett ylande (tjut) jag aldrig någonsin hört förrut.....jag bankar hårt på dörren och skriker åt min sambo att öppna och släppa ut mig........ sekunder förflyter som jag upplever som timmar med min dotters tjut ringandes i mina öron och inte ett livstäcken från min sambo...jag sparkar till slut sönder dörren...jag måste till min dotter....hon är i fara....slog..sparkade...slet i dörren så att mina fingrar börjar blöda.... och ropade till min dotter som alltjämnt gråter och ylar...vänta mamma kommer .....
Blir fri tillslut...tar mig igenom sovrumsdörrens hål ...rusar ut i köket och hittar min dotter ihopkrupen under köksbordet...lyfter henne i mina armar och kramar henne hårt...mamma är här och skyddar dig...
Ett grått töcken i mitt minne om vad som verkligen hände sedan... för nästa minne av den kvällen är när jag desperat förtvivlat försöker få upp ytterdörren för att fly och upptäcker att han låst säkerhetslåset...fångad med ryggen mot dörren och min enda väg ut avskuren...med min dotter i famnen ...min sambo är över mig...med ögon svarta av ett hat jag än idag aldrig kommer att förstå.....eller glömma .....han trycker upp oss mot ytterdörren...med ena handen spärrar han min flyktväg åt vänster....i andra handen glimtar det till kort av något av stål.....jag håller andan och möter hans iskalla hatiska blick.....möter hans mörka ögon...och ser som i ultrarapid hur han höjer sin andra hand...och det jag glimmer jag anat blir verklighet... en rakbladsvass tapetskärare höjs mot mitt ansikte...följer sakta min hals ...den svidande smärtan följt av det varma blodet som tränger fram.....stannar till en halv centimeter från mitt öga...jag ser hans mun röra sig men hör inte hans ord....allt jag hör är ett öronbedövande brus mina öron....mina andetag som pressas genom min strupe....och mitt hjärtas dova slag....hör avlägset hur någon bankar på ytterdörren bakom mig och ropar genom dörren....försöker att få fram ett ljud...vill att det skrikande HJÄLP som formats i min hjärna men som fastnat där som en neonskylt klart lysande i rött...men fullständigt stumt.....öppnar munnen men inga ljud kommer över mina läppar....ser ännu en gång in i min älskades förr så ömma ljusa blick....nu svarta av hat och stelt stirrandes..ser rakbladet millimeter från mitt öga....
Och allt blir svart........
Cina
|
|
|
|
