Barndomen

Första gången jag blev slagen är för alltid fastetsat i minnet: 9 år gammal och utpekad av mina syskon att ha förstört en sak hemma trots att det inte var jag...min mammas vrede över att jag nekade...skärpet som kom fram....piskrappen mot min kropp där jag stod i min säng upptryckt mot väggen och grät...ett slag...tre slag...tio slag......mina brunbrända bara sommarben randiga efter de hårda rappen och min mamma som skrek för varje rapp...erkänn!

Somnade efteråt ihopkrupen i fosterställning på en kudde genomdränkt av mina tårar.
Vet inte vad som sved mest...de obarmhärtiga piskslagen...eller mina äldre systrar som lät mig ta slag för något någon av dem gjort....

Det var första och enda gången jag blev slagen hemma.....istället uppfann mina föräldrar en annan metod för att straffa mig om jag kom hem 5 minuter försent, svarade emot eller inte gjorde som de sa åt mig att göra tillräckligt snabbt..den totala utfrysningen....behandlad som luft....ibland veckor som förflöt där jag ignorerades totalt.....inte ens ett litet hej fick jag.....minns speciellt min 11 års dag ...då ingen gratulerade mig....släktingarna som var på besök i några dagar.....de hälsade på mina systrar men ignorerade mig...

Ibland bröt jag ihop under dessa utfrysningsperioder.....föll i hysterisk gråt...bönade och bad...och ville bara dö.......då när jag grät tog mina föräldrar mig genast till barnsjukhusets akutintag för det var enligt dem något allvarligt fel på mig.......Jag lärde mig snabbt att aldrig gråta så någon hemma såg....

Vid 12 års ålder började jag stanna ute till sent på nätterna....hittade vänner lika trasiga som jag och som blev min familj....på dagarna gick jag i skolan som vanligt....fick t o m bra betyg...levde i två olika världar....den väluppfostrade skötsamma tjejen på dagarna......den trasiga,kaxiga tjejen som drog omkring på gatorna på nätterna...som satte bilar i brand.... och drack sig full ibland....

Utfrysningsmetoden fungerade inte längre på mig och en ny metod att straffa mig lät inte vänta på sig......uppförde  jag mig inte som jag blev tillsagd slängdes jag ut genom dörren......med enbart de kläder jag hade på kroppen.......tvingades att klara mig själv i 1 vecka ibland 2 veckor.....sov hos kompisar...fick tak över huvudet och mat....min överlevnad.....minns de otaliga gånger jag sökte upp mina syskon för att bli insläppt hemma....grät och bönade att jag i alla fall kan få komma in och packa ner lite underkläder...men möttes alltid av ett kompakt nekande....förstod på senare år att mina syskon bara var rädda för konsekvenserna om de gick emot våra föräldrar....men då kände jag bara den oerhörda smärtan att bli vänd ryggen av min egen familj....efter någon vecka eller så som utslängd...parkerade jag mig utanför vår dörr och vägrade flytta mig förrän jag blev insläppt....blev oftast insläppt på nåder om mina föräldrar ansåg att jag straffats länge nog…. till nästa gång.....fortsatt behandlad som luft av min familj...

Vet inte riktigt hur jag klarade mina tonår.....gick i skolan ...fick bra betyg och fortsatte på gymnasiet...var omtyckt både av lärare och klasskamrater....hur lätt hade det inte kunnat gå helt snett för mig ?.....men jag klarade att leva mitt dubbelliv på något sätt....skötsam på dagarna....på kvällarna och nätterna dragandes runt stan i knarkarkvartar tillsammans med ungdomar lika trasiga som jag....balanserande på en skör lina....kunde råkat riktigt illa ut......blivit drogmissbrukare…..men jag hölls efter något otroligt av grabbarna i gänget....minns hur illa misshandlad en kille blev av sina kompisar för att han försökt lura i mig amfetamin....min räddning....klarade mig mirakulöst från våld...förutom den där gången 14 år då jag blev beskjuten på en fotbollsplan av någon okänd.....3 kulor ven förbi mitt huvud... den som skjöt blev aldrig fast.....inte för att det spelade mig någon roll....jag levde ju....

Funderar ibland på varför ingen slog larm till myndigheterna?.....Alla de där gångerna jag gråtandes fallit ihop tiggandes efter tak över huvudet....alla de vuxna i min omgivning som visste min situation....ingen av dem kontaktade sociala myndigheter...eller ens mina föräldrar efter att jag tillbringat en vecka hos dem.....de kramade mig...gav mig kläder,mat och pengar...och torkade tårarna på min kind.....men gjorde inget mer...

Sista året jag bodde hemma blev rätt lugnt...mina föräldrar slutade helt att lägga märke till mig...mina syskon lika så..... jag blev i alla fall inte utslängd mer.

En vändning i mitt liv kom en natt när jag var 17 år.....med 1.6 promille alkohol i blodet...gråtandes och ragglandes mitt på gatan på väg någonstans....jag hade tur den där natten...den första bilen som kom var civila poliser....blev körd till ett tillnykterhetshem och snabbt nerbäddad i en säng....väcktes på morgonen med värktabletter och vatten.....fick frukost efter en dusch och en timmes samtal med en mycket vänlig kvinna som snabbt kontaktade sociala där jag bodde ....fick snabbt hjälp när de äntligen förstod...3 veckor senare flyttade jag in i min alldeles egen lilla lägenhet...en minimal etta med kokvrå.....ett slott i mina ögon.....