Så började det...

Vi träffades 1976, han var charmig men strulig. Han berömde min fina svenska (kommer från Finland). Trots att jag bott här så kort tid talade jag med bra flyt och stort ordförråd, berömde min mat och mitt hem. Det här var annat än de lata tjejer han tidigare träffat… Jag presenterades för mamma och upptäckte att hon var väldigt dominant. Vi gick skilda vägar senare samma år, efter att han varit otrogen mitt framför näsan på mig, då var jag inte styrd av honom utan bara gick. Han bönade och bad mig komma tillbaka, slutligen svor han att en gång få tillbaka mig. Och jag bara gick. Jag mötte en annan efter ett tag, vi var kära förlovade oss och flyttade ihop. Han hade en kompis som slog sin tjej, jag hatade kompisen och hjälpte tjejen. Som tack ljög kompisen om att jag varit otrogen med någon men kunde inte säga vem det skulle ha varit. Vi bråkade om det och han slängde en stol efter mig, jag gick. Lämnade allt och bara gick min väg.

Då fanns exet där som en räddande ängel, fördömde min sambos beteende, stöttade mig och vi började träffas mera. Han hade vuxit till sig, mognat tyckte jag, och föll pladask för uppvaktningen. Flyttade ihop -79, sammanbodde ett antal år. Under åren fick jag mer och mer kritik för konstiga saker, han tyckte inte om att jag hade röda kläder, någon annan kunde ju titta på mig, så jag lät bli. Han tyckte inte om att jag hade höga klackar, så jag lät bli, han tyckte inte om mina vänner, så jag lät bli... Han tyckte inte om att jag studerade men det gav jag inte upp. Han tyckte att argumentet om att jag ju kunde tjäna mer som färdig var OK, men han tyckte inte om att jag studerade bland män. Vågade inte berätta något om skolan hemma för alla svartsjuke attacker. Han tjatade om att vi skulle skaffa barn men jag ville hinna jobba lite efter studierna, han var arg men gav sig. Jag blev gravid tidigare än jag tänkt mig men tanken på att avbryta det fanns inte. Beslöt för att gifta oss -84 när sonen väntades, hans mamma var ogift med barn och det hade varit så jobbigt för honom. Bråket, eller rättare hans nedbrytande av mig accelererade och pågick så ofta att det blev "normalt " för mig. Att bli utskälld och förnedrad offentligt men inte inför grannar eller andra som kände oss, det var viktigt att jag framstod som dum, galen, svag och löjlig, kanske för att han skulle verka bättre. Normalt att bli avskuren från familj och vänner, att inte få ha en egen tanke eller önskan, att inte få visa glädje eller sorg, att ställa upp på sex när han önskade... Men jag älskade ju honom, bara jag blev som han ville skulle han bli snäll.

När pojken föddes efter en långdragen förlossning var han mera intresserad av apparaterna och sköterskorna än av sitt eget barn. Han glömde att hämta hem oss från BB, han var så bakis efter festandet med kompisarna. Av fasa för hur det kunde se ut hemma, åkte jag hem tidigt från BB. Det såg ut som slum, inget var rent, köket fullt av sopor, tomglas och disk, all mat var slut och tvättkorgen full. Allt detta hade han hunnit med på bara fyra dagar. Snart skulle det komma folk som han bjudit in för att se på bebisen, så det var bara att kavla upp ärmarna och städa upp. Hann knappt bli klar när de första kom, att jag inte log glatt sa han berodde på förlossningsneuros. När gästerna gått ville han ha sex, det var hans rätt som gift, vad skulle han annars med mig till.

Han tog föräldraledigt från jobbet, verkligen, för han rörde inte barnet! Var ute och festade med kompisar mest. Kom hem och bytte om och talade om hur äcklig han tyckte att jag var och gammal, 25 år, med en unge på halsen, med mjölk rinnande ur det enorma brösten. Att ekonomin inte var det bästa behöver väl inte sägas, jag tappade vikt jättesnabbt, ammade men kunde, fick eller bara vågade inte äta tillräckligt. Föräldrapengen räckte knappt till mat och det var ju min uppgift att handla, så nu var jag slösaktig också eftersom pengarna inte räckte. Det blev bara värre, för länge sedan hade jag slutat att säga emot, teg och tog emot för då var det fortast över. Han var ute bland grannarna och gullade med deras barn, skröt om sin duktiga pojke men tog aldrig med honom. Hemma skulle jag ta bilder på honom med sonen så han kunde visa upp dem på jobbet. Jag var ju så ful och äcklig så mig slösade han inga bilder på, det finns inga bilder på mig med min bebis som jag tog hand om dygnet runt. Pappa jobbade kväll ibland och behövde sova ifred, då fick vi gå ut. Sällan har ett så litet barn varit ute så mycket. Vågade mig hem till en annan mamma med lika litet barn, självklart fick han reda på det och dit fick jag inte gå mer. På nätterna behövde han sin sömn så pojken fick inte gråta, vakade med honom så han inte skulle väcka pappa, när han inte sov hade jag honom i bärsele för att han inte skulle störa. När ett årsdagen närmade sig var jag på gränsen till sammanbrott, trött, ledsen, förvirrad, men ändå trodde jag att han någonstans i i sitt hjärta älskade oss, bara jag blev som han ville...

En arbetskamrat till honom ringde på en eftermiddag, maken hade bett honom komma. Maken skulle snart komma så jag bad honom sitta ned i vardagsrummet och vänta, gav honom kaffe och återgick till middags bestyren. Han kom, såg sin kompis och blev vansinnig, skrek att jag varit otrogen med honom, kastade saker och svor. Kompisen, en ganska liten kille, försökte lugna honom, skoja bort allt men det hjälpte inte. Maken ringde polisen för att få sin kompis utkastad, han sa sig gå först när det var lugnt, polisen kom, kompisen gick och jag åkte med dem, med sonen på armen, vågade inte stanna kvar.
Vi kördes till kvinnojouren inne i staden, placerades i jourhem så länge. Maken hittade oss efter bara någon dag, körde stora charmen, ångrade sig djupt, kom med presenter och lovade att gå med på familjerådgivning bara vi kom hem igen. Personalen trodde på honom och rådde mig flytta hem igen, han var ju så snäll och trevlig i telefon. Socialen blev inkopplad och rådde mig att flytta hem igen, han var ju så lugn och sansad, de lovade att inget skulle hända oss. Trilskades jag kunde han ta barnet från mig och få ensam vårdnad , det skulle jag bara veta, sa de.

Så jag flyttade hem igen. Inte blev det någon familjerådgivning, behövde jag hjälp kunde jag ju gå men han var minsann frisk i huvudet. Fick med honom en gång och terapeuten höll med honom om att jag var negativ och nervös, han såg inte mina blåmärken eller märkte att maken styrde mig totalt.

Han ordnade ett byte så vi kom bort från området, bort från skvallret, nu visste grannarna vad som pågick, nu kunde han inte lura dem längre. De visste men ingen sa något, inte till mig och inte till honom heller. Någon nämnde till honom på gården att det var konstigt att han som tyckte så mycket om barn inte var ute med sin egen son. Han kom hem och jag fick ta smällen för det måste vara jag som snackat skit med grannarna, jag som inte tordes se dem i ögonen i rädsla för frågor eller tilltal som jag skulle få sota för.

Blev helt isolerad efter flytten, inga grannar vågade tala med oss, maken var så otäck och elak när vi flyttade in, det skreks och bråkades hos oss så jag förstår dem. Jobbade deltid, skötte sonen och hemmet, fick inte ens ringa hem till mina föräldrar, det skulle bli för dyrt. Smög mig till ett samtal från kiosken ibland när vi var ute i parken, mer och mer sällan för pappa ställde besvärliga frågor, han anade nog vad som pågick. Hade svårt att orka jobba, vägde väldigt lite, sov alldeles för lite och var alltid rädd. Då var jag som han påstod mig vara, dum, förvirrad, totalt utan självkänsla och kraft. Det var på våren -86.

När jag tänker efter började han isolera mig direkt -79, bara små saker i början så att när slagen kom var jag redan hjärntvättad, utan självkänsla, ensam i hans våld. Har idag lärt mig att så går det alltid till, hjälper andra att bryta dåliga förhållanden nu, önskar att någon hade haft modet och kunskapen att hjälpa mig.

Efter många omgångar i olika rättsinstanser har vi fått beslut på att sonen slipper träffa sin "far", far endast i biologisk mening, han har aldrig tagit hand om eller brytt sig om honom. Min förra sambo har varit hans pappa sedan tre års åldern och är det ännu, han har även påtagit sig att vara det juridiskt om något skulle hända mig.

Nu hotar han i brev och på vykort, mellan raderna, att komma till sonens skola, att flytta in i vårt område. Han ringer sonens mobilsvar full med svammel på nätterna (det numret kom av misstag in i en katalog, inte under hans hela namn utan det han valt att gömma sig bakom, delar av hans namn). Han skriver massor av elaka saker om mig, om hur värdelös jag är som förälder, hur horaktig och snål och elak jag är, hur mycket jag ljuger om vad som varit, att han inget gjort mot mig utan allt är bara sjuka fantasier. Jag har förstört hans liv, satt honom oskyldig i fängelse, manipulerat med rättsväsendet så de vänt sig mot honom. Orsakat hans mammas död i hjärtattack, förnedrat hans familj genom att smutsa ned deras namn, förnekat min son rätten till sin far, förstört hans liv också, försöker göra honom till käring (han valde en rosa sparkcykel som två åring).

Sonen skolkar eller sjukskriver sig, orkar inte vara i skolan med av oro värkande mage, huvudvärk och oro. Stannar hemma istället för att vara ute med kompisar som man skall i denna ålder. Blir förvirrad, arg och också ledsen över att inte bli respekterad när han uttryckligen sagt ifrån att han inte önskar någon kontakt Hatar och svär när han får kort från "far" önskar honom dit pepparn växer. Har skrivit och bett att få vara ifred men får till svar att "förstår att din hora till mor sagt åt dig vad du skall skriva"

Hur bemöter man det?
När skall han få respekt för sin önskan att få vara ifred?
Finns det något man kan göra?