Det finns lagar och paragrafer, som mycket väl beskriver vad socialtjänstens insatser för kvinnor och barn som är utsatta för våld ska innehålla. De finns där som en utgångspunkt så att alla som söker socialtjänstens hjälp ska få ett respektfullt bemötande.

§ Socialtjänstlagen »

Socialtjänsten har det yttersta ansvaret för våldsutsatta kvinnor och barn
Kommunernas socialtjänster har det yttersta ansvaret för våldsutsatta kvinnor och barn men trots det visar Socialstyrelsens genomgång att ansvaret ofta lämnas över på kvinnojourer - vilket är emot lagens intentioner. Olyckligtvis drabbar detta kvinnorna då det medför att många får stå utan hjälp överhuvudtaget, eftersom kvinnojourernas resurser är begränsade. Vi har 289 kommuner i landet, varav omkring 160 kvinnojourer. Många kommuner ger inget ekonomiskt stöd alls till kvinnojouren, då mäns våld mot kvinnor inte alltid betraktas som en relevant politisk fråga.

Socialtjänsten ska värna om våldsutsatta kvinnor och barn
När en kvinna vänder sig till socialtjänsten och berättar om våld, hot, trakasserier och ber om hjälp så måste hennes upplevelse tas på allvar. Ett skyddat boende måste ordnas för kvinnan och om hon har barn så även för dem. Socialtjänsten ska också fråga kvinnan om hon har pengar så att hon klarar sig och barnen den närmsta tiden. Är det så att kvinnan har kroppsliga skador efter misshandel så ska socialtjänsten hjälpa henne med att få vård.

Du som kvinna i detta läge: Det är inte säkert att socialtjänsten ger dig sådant bemötande som de borde och det är väldigt svårt att i ett sådant sårbart läge som kvinna att börja ställa krav - men försök verkligen ta reda på vad du har rätt till. Orkar du inte ta in allt, söka rätt hjälp osv - så ring till Kvinnojouren och/eller Kriscentrum för kvinnor. Be en väninna ringa om du själv inte orkar. Det är viktigt att du tar reda på vilka möjligheter till hjälp du har eftersom samhället brister i att följa de lagar och paragrafer som finns då det saknas kunskaper, empati och en del lägger sina personliga värderingar i saker och ting.

Många kvinnor står helt utan skydd
Våldsutsatta kvinnor med psykiska och fysiska funktionshinder eller missbrukarproblem har ännu mindre möjligheter till hjälp eftersom kommunerna inte har någon beredskap för att hjälpa dessa kvinnor. Kvinnojourerna kan inte ta emot kvinnor med funktionshinder och missbrukarproblem. Så dessa kvinnor står helt utan skydd.

Kvinnor med tonårssöner tas inte heller emot av kvinnojourer, vilket gör att dessa kvinnor och barn också står utan skydd.

Kom ihåg att det finns hjälp, men det gäller att orka att hitta den
Vänd dig till närmsta kvinnojour och/eller till Kriscentrum för kvinnor. Du behöver hjälp av någon som sätter dig och det du har varit utsatt för i fokus. Kvinnojouren kan även råda dig i kontakterna med socialtjänsten, samt följa med dig till ett möte där - vilket kan vara bra när man inte känner sig speciellt stark och inte tycker att man vågar ställa några som helst krav eftersom man känner att självkänslan ligger på minimum. Det kan också vara bra att ha någon med sig som hör vad som sägs och vad som bestäms, så allt inte vilar på dig.

Samarbetssamtal - konflikter är ibland bara den enes fel
Det finns inte alltid kunskaper och förståelse om våld mot kvinnor inom socialtjänsten utan många tror kanske att det är bästa för parterna är att de ska försöka samarbeta med varandra istället. Detta kan leda till ännu mer svårigheter för kvinnan och våldet mot kvinnan kan fortsätta.

När man hör talas om svårlösta konflikter eller mer kroniska samarbetssvårigheter mellan människor så är den typiskt svenska utgångspunkten att det alltid är bådas fel när två träter, att det måste bero på ”kommunikationssvårigheter”, att boten är kommunikation och hjälp med konfliktlösning och att båda måste ändra sitt beteende för att mötas på halva vägen. Så kan det naturligtvis vara, men ofta är det inte alls så enkelt. Tvärtom kan det mycket väl vara så att den ena parten beter sig socialt oacceptabelt, och att det kanske inte alls är önskvärt eller fruktbart för kvinnan i detta läget att kompromissa i någon högre grad. Om mannen har fel, beter sig oacceptabelt eller icke konstruktivt bör beteendet stoppas snabbt och bestämt.

"Ska jag sitta där på samarbetssamtal och vara samarbetsvillig med en man som misshandlat och mordhotat mig? Kan det verkligen vara rätt och riktigt att det är så socialtjänsten ska arbeta när jag som misshandlad kvinna behöver hjälp för mig och barnen? Jag vet att jag inte behöver enligt lag, men gör jag det inte så kommer de tycka att det är jag som är problemet medan min fd man sitter där och ser skötsam ut, samtidigt som han säger att han vill samarbeta."

Du som kvinna i detta läge: Tänk på att våld mot kvinnor är inget "kommunikations-problem" - det överläge mannen har skapat sig genom fysiskt och/eller psykiskt våld gör att det ni inte kan prata med varandra på lika villkor. Detta är något som socialen måste ta hänsyn till och de ska inte föreslå samarbetssamtal och liknande i en sådan situation.

Kvinnor berättar

"Jag hade ingen aning om att jag kunde få hjälp, vad kan kunde ställa för krav. All min kraft gick till att överleva, att orka för mig och mitt barn. Nu när det är över och jag har tagit reda på mer så blir jag alldeles kallsvettig. Varför hjälpte ingen mig och mitt barn?"

"Jag bodde på Kvinnojouren med mitt barn i flera månader Det var ingen från social-tjänsten som frågade varför vi bodde på Kvinnojouren. De frågade inte heller hur vi hade det eller hur vi mådde. Det var liksom inga frågor alls utan jag fick bara en tid för att komma dit och prata om hur jag och mitt barns pappa skulle kunna samarbeta kring vårt barn. Under den här tiden träffade de inte barnet alls, frågade inte hur hon mådde, vad han hade upplevt eller hur hon tog det att inte få bo hemma utan istället på en kvinnojour utan våra tillhörigheter. Jag hade inte fått med några av hennes kläder eller leksaker."

"Jag fick inte berätta något om våldet jag utsatts för, inte ens om de pågående trakas-serierna. Den kvinnliga socialsekreteraren sa att det var en familjeanglägenhet som de inte ville lägga sig i. Hon sa också dessutom att jag inte behövde vara rädd för mitt ex längre eftersom han hade varit hos henne och bett om ursäkt för vad han gjort mot mig. Att jag bodde på en kvinnojour tyckte hon var en nackdel för mig på så sätt att det inte "såg bra ut" att jag hade kunnat ordna ett eget bra boende. Hon uppmanade mig därför till att försöka flytta därifrån så fort som möjligt."

"Jag hade fortfarande inte fått komma in i mitt hem och hade därför inga tillhörigheter. Jag sa till socialsekreteraren att jag var så rädd, jag hade ju inga möbler överhuvudtaget till mig och mitt barn - inte ens en säng. Men socialsekreteraren sa att jag måste släppa drömmen om mitt hem och starta något nytt, blicka framåt och sluta att vara ett offer. Jag försökte få henne att förstå att jag inte hade NÅGONTING och att det inte spelade så stor roll för min egen del - men för mitt barn. Hon sa att jag fick väl försöka göra lite mysigt med kuddar och värmeljus. Jag insåg att det inte var lönt att säga något mer eftersom hon inte förstod överhuvud taget vilken situation jag befann mig i."

"När jag gick ifrån ett möte med socialtjänsten kände jag mig inte stärkt på något sätt, utan tvärtom så sjönk självkänslan ännu längre ner."

"Vi blev kallade på samarbetssamtal kring vårt barn och jag trodde jag var tvungen att gå dit. Jag var så rädd att göra fel. De som ledde samarbetssamtalen hade ingen aning om att jag bodde på Kvinnojouren för jag fick inte prata om något som inte hade med vårt barn att göra. Men vårt barn bodde ju med mig på kvinnojouren och så klart påverkade det honom också att inte kunna bo hemma, att vi hade behövt fly. Vårt barn hörde ju också hur mitt ex hotade mig vid överlämningar eller då jag var ute och gick med barnet i vagnen på stan. De här mötena som skulle vara konstruktiva samarbetssamtal gav bara mitt ex ännu fler tillfälle att utsätta mig."

"En dag när mitt ex kom till ett samarbetssamtalsmöte sa han
- Idag behöver du inte vara rädd för idag tänker jag inte vara arg på dig.
Då vände den kvinnliga samtalsledare sig till mig och sa att det var väl bra, då behövde jag ju inte vara rädd idag. Jag blev så paff . Menade hon verkligen att jag skulle vara glad och tacksam över det. Det borde väl vara en självklarhet! Jag försökte säga det till henne, men hon verkade tycka jag var tjafsig och menade på att det var bra att han hade sagt så och att jag nu kunde vara lugn."