Det finns upplevelser som inte kan uthärdas, som är för svåra att ta in när de sker. Vi utsätts då för en situation som blir så påfrestande att den överbelastar det psykologiska skydds-systemet och skapar ett psykologiskt trauma. Upplevelsen blir en traumatisk erfarenhet. Här beskriver vi hur kvinnor som utsätts för fysiskt och eller psykiskt våld i sina relationer utsätts för detta psykologiska trauma.

Det oväntade våldet från mannen traumatiserar kvinnan. Även det kända och väntade våld som förekommer i relationen mellan en man och en kvinna är traumatiserande - och då redan som hot (alltså fysiskt misshandel behöver inte äga rum för att kvinnan ska utsättas för ett trauma, då hotet i sig är trauma-tiserande). Medvetenheten om att våldet kan äga rum och rädslan för våld från såväl okända som kända män är något som alla kvinnor måste förhålla sig till. Många kvinnor lever i ständig fara för att deras blotta närvaro, ord eller handlingar kan utlösa våld från för dem kända män, då alltså även mannen hon är till-sammans med.

Händelser som inträffar i relationen blir traumatiserande just genom kvinnans upplevelse av vanmakt. Något som började som en vardaglig situation kan på ett glidande sätt förvandlas till en situation av vanmakt. Situationen innehåller obegripliga och överraskande handlingar, ibland utförda med fysiskt våld och tvång. Den innehåller ett svek mot kvinnan som för med sig tystnad, skuld och en ohygglig ensamhet. Kvinnans lidande och upplevelser får aldrig delas med någon, för då finns hotet om att han lämnar henne eller utsätter henne för mer och grövre våld.

Kvinnan försöker få kontroll över farligheten, försöker återta någon slags makt i sitt liv, försöker bryta vanmakten. Kvinnan får bära ansvaret för att inte drabbas igen. Kvinnan tvingas till en ständig vaksamhet på mannens sinnesstämningar, hennes vardag i hemmet kan bli likt att gå på ett minfält, hon vet aldrig när det smäller till, när mannen känner sig triggad och blir arg. Kanske har de haft det jättebra, allt har känts lugn en tid och kvinnan tror att nu äntligen ska allt blir bra - men så händer något och så faller allting samman igen i och med att mannen hotar och/eller misshandlar kvinnan. Kanske är det så att han inte bara går rakt fram och slår henne, utan börjar bråka om något och lägger skuld på henne. När kvinnan försöker förklara sig eller kanske blir helt tyst så börjar han knuffa henne, så tycker han att de har ett "vanligt" bråk medan det är ytterst plågsamt för kvinnan - speciellt om han har utsatt henne för hot och våld tidigare så hon vet vad han är kapabel till.

Bearbeta traumat
Det är viktigt att känslorna släpps fram och att det som hänt beskrivs med sitt rätta namn - i det här fallet misshandel. Att tala om det som misshandel innebär för kvinnan att hon får ord, med vilka hon kan tala om det som hänt. Vidare kan hon se att hon inte är ensam, att fler delar hennes hemska erfarenheter och hon kan också se att hon inte håller på att bli galen. Det är viktigt att hon får bekräftelse på att hennes reaktioner är reaktioner som människan normalt har vid trauman och extrema livssituationer. Slutligen kan hon upptäcka att hon kan förvänta sig att må bättre, då andra kvinnor innan henne gjort det. Som tidigare nämnt kan skulden finnas kvar långt efter uppbrottet, men genom förståelseprocessen kan kvinnan frigöra sig från sin skuld och bryta även det sista bandet.

Kvinna kan träffa andra kvinnor i liknande situationer på Kriscentrum för kvinnor, där brukar de erbjuda "gruppsamtal".

Kärnupplevelser i ett psykiskt trauma är hjälplösheten och isoleringen. Att känna att man får makt över sitt liv och kan skapa nya samband är det viktigaste i tillfrisknandet. I den sista fasen innan läkning förstår den traumadrabbade kvinnan vad traumat haft för följder för henne och då är hon redo att ta de erfarenheterna och vad hon har lärt sig av dem med sig i sitt nya liv. Hon är redo att sätta upp mål som ökar självkänslan av makt och kontroll över sitt eget liv, allt för att skydda sig mot ytterligare faror. Hon är då också redo att fördjupa sin samhörighet med nya människor som hon har lärt sig att lita på. De bästa tecknen på upplösning av traumat är att återfå förmågan att njuta av livet och att engagera sig fullt ut i relationer med andra - intresset för nuet och framtiden stärks.

Traumats upplösning
Det är viktigt att komma ihåg att de händelser, bra och dåliga, som har hänt i ens liv aldrig kan raderas, utan de finns ju med i den ryggsäck vi bär på. Alltså kommer biverkningarna av ett trauma inte att försvinna helt och hållet utan de kommer att göra sig påminda då och då under livet - speciellt under stress. Ingen behandling är alltså total eller slutgiltig. Men om traumat har bearbetats så finns verktygen för att kunna ta emot minnena på ett annat sätt, minnet av den traumatiska händelsen /händelserna är ju en sammanhängande berättelse länkad till känslor. Sedan har ju även den skadade självaktningen fått en mycket bättre grund att stå på.

Posttraumatisk stressyndrom, förkortat PTSD, är ett tillstånd med långvariga restsyndrom efter svåra och traumatiserande händelser. Det handlar om så svåra händelser att psyket inte kan smälta och ta hand om dem.

Traumatiska upplevelser lämnar bestående minnen efter sig som inte vill försvinna utan ständigt upprepar sig som tankar, syn- och hörselminnen, känsloupplevelser, ångest, sömnsvårigheter, mardrömmar etc. Minnesbilderna lever kvar och återkommer som "flashbacks", särskilt under perioder då vid nya påfrestningar och symptomen kan misstolkas som depression när det egentligen handlar om den enkla formen av PTSD och inte är ett depressivt tillstånd utan ett ångesttillstånd.

Undvikandebeteende är vanliga, allt för att slippa komma i kontakt med något som på det minsta sätt påminner om det som utlöst traumat. Det larmberedskap som kroppen intagit, som inför kamp eller flykt, finns kvar och utlöses så fort något påminner om traumat. Beredskapen är ansträngd till det yttersta och ett kroniskt tillstånd av förhöjd spänning utvecklas. Den höga spänningsnivån ger en ökad känslighet för intryck i alla sinnesorgan. Varje händelse som på något sätt påminner om traumat, och det kan vara ytterst små påminnelser, väcker reaktioner som om det hände igen, lika överraskande och med samma känsla av skräck och hjälplöshet som första gången. Kvinnan uppfattar ofta denna överkänslighet som ett uttryck för personliga egenskaper som hon skäms för eller känner sig plågad av. Hon behöver få hjälp att förstå att det är efterreaktioner på en traumatisk erfarenhet.

"Jag visste inte vad Posttraumatisk stress var för något. Jag trodde istället att jag höll på att tappa förståndet, att nu skulle jag bli tokig och allt kämpande skulle vara förgäves. Jag blev så rädd och rädslan ökade stressen och stressen ökade på ångesten - det gick runt i en sluten cirkel. Jag hade så mycket minnen och känslor som jag inte kunde hantera. De kom upp som bilder och det var som att falla tillbaka i tiden. Jag hyperventilerade, skakade, gnydde och grät. Jag rev mig på benen och knep mig i armarna - allt för att känna att jag var i nuet. Men det hjälpte inte utan jag ver fast i de hemska minnena. Jag kräktes, plågades och slog huvudet i kaklet. Men så plötsligt var det över. Det var som en film som någon stängt av. Jag reste mig upp, om än att jag var skakig. Allting som precis utspelat sig kändes overkligt. Då kunde jag känna mig löjlig
- Äsch, det där var väl inget att må så dåligt över, vad överkänslig jag är.
Jag försökte kompensera känslan av att ha tappat kontrollen med att vara duktig och aktiv, allt för att bevisa att jag minsann inte alls höll på att tappa greppet.

Jag gick till sist till en läkare och berättade mina flashar, hur jag plågades och frågade om jag höll på att bli tokig. De sa att jag absolut inte höll på att bli tokig, att jag var så klok, verbal och duktig. De sa bara att mina reaktioner efter det jag varit med om var naturligt. Men för mig kändes det inte alls naturligt att reagera som jag gjorde på saker som hänt för flera år sedan. Jag försökte förklara att det inte kan vara normalt men de sa att jag hade stark ångest och då får man sådana reaktioner. Ingen förklarade mer än så och jag började själv att söka efter svaren på mina frågor. Jag tog reda på väldigt mycket, läste alla böcker jag hittade på biblioteket. När jag hittade information om Posttraumatisk stress så var det som att hitta en nyckel, en efterlängtad nyckel till en massa frågor och rädslor jag haft."

Individuella faktorer som påverkar risken att drabbas av PTSD
Alla människor kan hamna i utsatta lägen, ingen är osårbar. Utöver hur själva situationen ser ut, finns det några individuella faktorer som påverkar risken att drabbas av PTSD.

- Kön
- Personlighet
- Familjära, sociala och biologiska faktorer

Ovanstående faktorer samverkar och avgör om en drabbad person kommer att utveckla PTSD eller inte i samband med traumatiska upplevelser.

Svåra upplevelser som kan orsaka PTSD är
- uttalat dödshot
- att ha blivit våldtagen
- att ha blivit sexuellt ofredad
- att ha blivit allvarligt överfallen eller angripen
- att ha hotats med vapen, tagits till fånga eller blivit bortrövad
- att som barn ha blivit försummad eller övergiven
- att ha blivit utsatt för kroppslig misshandel
- att ha varit vittne till att någon har blivit misshandlad, svårt
s kadad eller dödad
- allvarlig sjukdom
- separation i form av nära anhörigs bortgång eller skilsmässa
- stridsupplevelser från krig
- naturkatastrofer
- övrigt: Hemska händelser, som de flesta människor aldrig upplever

Symtom på PTSD
Återupplevandet: Återkommande minnesbilder av den traumatiska händelsen. Detta brukar kallas "flashbacks". Det är vanligt med mardrömmar som oftast är associerat till den traumatiska händelsen. Återupplevandet kan ofta lätt utlösas av händelser som påminner om traumat.

Undvikandet: Det kan också förekomma att man så mycket som möjligt försöker undvika sådant som påminner om traumat eller ger associationer till händelsen. Det rör sig om undvikandebeteende som inte har funnits före traumat.

Minnesförluster: Ofta är minnet före eller strax efter traumat borta ur minnet.

Andra symtom kan vara:

- insomningssvårigheter (svårigheter att fortsätta sova)
- koncentrationssvårigheter
- patologisk uppmärksamhetsnivå
- känslig för ljus- eller ljudintryck (finns ofta kvar under långt tid, ibland livet ut)
- ökad ångest
- depression
- känslomässig instabilitet
- svårigheter att reglera sina känslouttryck
- självdestruktivt beteende

Felaktiga diagnoser
Då de befintliga diagnoskriterierna för "posttraumatiskt stressyndrom" kommer huvudsakligen från överlevare efter strider i krig, katastrofer och våldtäkter. De kvinnor som har överlevt långvarit våld, och utsatts för upprepade trauman, i en relation har en symptombild som ofta är mycket mer komplex. Det restsymptom som följer på långvarigt och upprepat trauma behöver ett eget namn.

Den pyskiatriska vården är fullt av kvinnor som har överlevt långvariga och upprepade barndomstrauman. Så är fallet trots att de flesta som har blivit utnyttjade i sin barndom aldrig får någon psykiatrisk vård. I den mån dessa kvinnor tillfrisknar så gör de det på egen hand. De kvinnor som har överlevt sexuella övergrepp och misshandel i barndomen söker behandling men söker oftast hjälp över en massa andra symptom eller för sina relationproblem. En kvinna med fysisk misshandel och sexuella övergrepp i bagaget är särskilt mottagliga för upprepade skador.

Ångestkänslorna, fobierna och panikkänslorna är inte densamma som i vanliga ångeststörningar. Depressionen är inte heller densamma som vanlig depression. Alltför ofta lider kroniskt traumadrabbade kvinnor i tysthet, men om de berättar så blir de tyvärr inte riktigt förstådda utan kanske försöks infogas i mallarna för de befintliga diagnostiska begreppen. Kanske får de ett botemedel för huvudvärk, ett annat för sömnlöshet, ännu ett annat för ångest och ytterligare ett för depression. Inget av dem fungerar särskilt bra, utan blir mest fragmentarisk då de inte riktar sig mot det grundläggande traumatiska problemet.

En kvinna som har vuxit upp med våld som fysisk misshandel och sexuella övergrepp samlar ofta på sig många olika diagnoser innan det bakomliggande problemet med ett komplext posttraumatiskt stressymptom upptäcks.

Tyvärr är diagnoserna, somatiseringssyndrom, borderlineofta med en starkt negativ innebörd som en gång i tiden hade beteckningen "hysteri". Kvinnors trovärdighet med dessa diagnoser blir ofta ifrågasatta. Den mest illa beryktade diagnosen är borderline, denna term används ofta inom psykiatrin som en sofistikerad förolämpning. Vissa kliniker har hävdat att termen "borderline" har fått en så negativ klang att den borde överges helt och hållet liksom dess föregångare "hysteri".

Tack vare de organiserade kvinnogrupperna protester och den stora publicitet som kontroversen på 1980-talet fick, när det amerikanska psykiatrikeförbundets diagnosmanual skulle revideras och en grupp manliga psykoanalytiker föreslog att "masochistisk personlighetsstörning" skulle läggas till anvisningarna, så blev lösningen en slags kompromiss - tillägget ändrades till "självförgörande personlighetsstörning". Diagnoskriterierna ändrades så att diagnosen kunde ges till dem som man visste utnyttjades fysiskt, psykisk eller sexuellt. Störningen upptogs dock i själva huvudtexten utan i ett appendix. (appendix betyder "tillägg".)

Behandlingsmetoder
Kognitiv beteendeterapi, KBT: Dessa behandlingstekniker inom KBT har gemensamt att de pågår under kort tid: 8-12 behandlingstillfällen en eller två gånger per vecka.

Den hjälpsökande kan få genomgå exponeringsbehandling, vilket innebär att den hjälpsökande utsätts för traumaspecifika ångestskapande minnen, bilder eller berättelser. Man brukar börja med mild eller måttlig intensitet till dess att ångesten har reducerats. Därefter brukar man öka successivt styrkan och varaktigheten i exponeringen, varvid ångesten som flykt- och undvikandebeteenden minskar.

Vid tankemässig exponering låter man den hjälpsökande konfronteras med sina minnen av den traumatiska händelsen. Den hjälpsökande får berätta om sina upplevelser och man diskuterar ingående de traumatiska detaljerna under successivt allt längre tidsperioder. Behandlingen omfattar också avslappningsträning.

En del hjälpsökande har mycket svårt med den förhöjda ångestnivån och får tillfälligt ökade symtom. Exponeringsterapi är inte särskilt lämplig i de fall då skuldproblematik är det mest centrala. Är ångesten det som dominerar bilden bör annan terapiform övervägas. Denna terapiform har dock visat sig vara bland de mest effektiva behandlingarna.

Systematisk desensibilisering, SD, är en form av exponeringsterapi som genomförs tillsammans med avslappning. Den hjälpsökande exponeras för traumatiska minnen omväxlande med avslappning när ångesten ökar. Detta innebär att den hjälpsökande kan konfronteras med tidigare ångestprovocerande stimuli utan att reagera med ångest.

Eye movement desensitization and reprocessing, EMDR, är en metod där den hjälpsökande ska tänka på en smärtsam minnesbild eller traumatiserande tankar och med blicken fixera behandlarens fingrar, som förs fram och tillbaka i den hjälpsökandes synfält. Hjälpsökande har rapporterat att vid denna behandlingsteknik har de traumatiska minnena blivit mindre smärtsamma. Exakt hur och varför tekniken verkar är fortfarande okänt.

Behandling av Posttraumatisk stress efter misshandel och sexuellt utnyttjande
Den psykoterapeutiska behandlingen av offren för misshandlade och sexuellt utnyttjande liknar behandling av andra typer av PTSD. Behandlingen använder sig vanligtvis av en trefasmodell omfattande följande faser:

Fas 1: Stabilisering: I denna första fas av behandlingen arbetar man med förtroendet mellan terapeuten och den drabbade. Terapeuten har då en stödjande funktion. Det är även viktigt att terapeuten ser till så att patientens sömn fungerar som den ska. Även en någorlunda struktur på livet, och en förmåga att kunna ta hand om sin hälsa är viktigt, innan man kan fortsätta till fas två. Ibland behöver den som har drabbats äta medicin för att detta ska kunna fungera.

Fas 2: Att minnas och sörja: I den andra fasen av den psykoterapeutiska behandlingen berättar klienten om vad som har hänt, samt om innebörden av detta. Den traumatiska erfarenheten diskuteras, och steg för steg kommer de känslor som är förknippad med händelsen fram. Traumat återupplevs, men denna gång i en trygg miljö där terapeuten är med och lyssnar och kan ge stöd.

Fas 3: Införlivande: Det nya sätt som patienten, efter arbetet i fas två, kan förhålla sig till övergreppen på införlivas nu i kontakten med vardagen och med andra människor. I denna fas kan även specifika svårigheter diskuteras, till exempel frågor om att närma sig en relation igen.

Det är viktigt att förstå att alla offer för misshandel och sexuellt utnyttjande inte klarar sig igenom alla tre faser. För vissa patienter är det arbete nog att klara av den första fasen. Hjälp av en psykoterapeut är ofta nödvändigt för att lära sig hantera sådana upplevelser.

Att bemästra traumat
Om kvinnan har kunnat ta sig igenom de 3 faserna så är hon redo att skaffa sig makt att själv bestämma i verkliga situationer. Det innebär att utsätta sig för faran hon känner för påminnelser om traumat. Nu kan kvinnan välja att aktivt ta upp kampen mot sin rädsla som först kan uppfattas som ytterligare ett återskapande av traumat. Men det behöver alltså inte vara det, utan det kan vara hennes val att försöka bemästra den traumatiska upplevelsen - men det ska ske planerat och metodiskt. Det kan vara bra att även ha en samtalskontakt i den här fasen, någon att stämma av med, någon som lättare kan se när det blinkar röda varningslampor eller som kan säga att det är grönt, att det går jättebra att köra vidare.

Genom att "testa rädslan" kan kvinnan återskapa de normala fysiska responserna på faran hon känner och återuppbygga det "handlingsprogram" som slogs sönder och maldes ner av traumat att misshandlas i sin relation.

Försöka att se dessa mål framför dig och fyll i resten du vill uppnå:
- du ska hålla huvudet högt
- du ska andas lättare
- du ska ha en bra ögonkontakt
- du ska stå stadigare på jorden

Att hitta känslan "Jag vet var jag har mig själv" är det allra sista steget, kvinnan känner att hon inte längre är fångad av traumat och har en insikt om den person hon var förr och om den skada hon tillfogats. Kvinnans uppgift är nu att bli den person hon vill vara.