Posttraumatisk stress -
(Post Traumatic Stress Disorder)
Posttraumatisk stressyndrom, förkortat PTSD, är ett tillstånd med långvariga restsyndrom efter svåra och traumatiserande händelser. Det handlar om så svåra händelser att psyket inte kan smälta och ta hand om dem. Traumatiska upplevelser lämnar bestående minnen efter sig som inte vill försvinna utan ständigt upprepar sig som tankar, syn- och hörselminnen, känsloupplevelser, ångest, sömnsvårigheter, mardrömmar etc. Minnesbilderna lever kvar och återkommer som "flashbacks", särskilt under perioder då vid nya påfrestningar och symptomen kan misstolkas som depression när det egentligen handlar om den enkla formen av PTSD och inte är ett depressivt tillstånd utan ett ångesttillstånd. Undvikandebeteende är vanliga, allt för att slippa komma i kontakt med något som på det minsta sätt påminner om det som utlöst traumat. Det larmberedskap som kroppen intagit, som inför kamp eller flykt, finns kvar och utlöses så fort något påminner om traumat. Beredskapen är ansträngd till det yttersta och ett kroniskt tillstånd av förhöjd spänning utvecklas. Den höga spänningsnivån ger en ökad känslighet för intryck i alla sinnesorgan. Varje händelse som på något sätt påminner om traumat, och det kan vara ytterst små påminnelser, väcker reaktioner som om det hände igen, lika överraskande och med samma känsla av skräck och hjälplöshet som första gången. Kvinnan uppfattar ofta denna överkänslighet som ett uttryck för personliga egenskaper som hon skäms för eller känner sig plågad av. Hon behöver få hjälp att förstå att det är efterreaktioner på en traumatisk erfarenhet. "Jag visste inte vad Posttraumatisk stress var för något. Jag trodde istället att jag höll på att tappa förståndet, att nu skulle jag bli tokig och allt kämpande skulle vara förgäves. Jag blev så rädd och rädslan ökade stressen och stressen ökade på ångesten - det gick runt i en sluten cirkel. Jag hade så mycket minnen och känslor som jag inte kunde hantera. De kom upp som bilder och det var som att falla tillbaka i tiden. Jag hyperventilerade, skakade, gnydde och grät. Jag rev mig på benen och knep mig i armarna - allt för att känna att jag var i nuet. Men det hjälpte inte utan jag ver fast i de hemska minnena. Jag kräktes, plågades och slog huvudet i kaklet. Men så plötsligt var det över. Det var som en film som någon stängt av. Jag reste mig upp, om än att jag var skakig. Allting som precis utspelat sig kändes overkligt. Då kunde jag känna mig löjlig - Äsch, det där var väl inget att må så dåligt över, vad överkänslig jag är. Jag försökte kompensera känslan av att ha tappat kontrollen med att vara duktig och aktiv, allt för att bevisa att jag minsann inte alls höll på att tappa greppet. Jag gick till sist till en läkare och berättade mina flashar, hur jag plågades och frågade om jag höll på att bli tokig. De sa att jag absolut inte höll på att bli tokig, att jag var så klok, verbal och duktig. De sa bara att mina reaktioner efter det jag varit med om var naturligt. Men för mig kändes det inte alls naturligt att reagera som jag gjorde på saker som hänt för flera år sedan. Jag försökte förklara att det inte kan vara normalt men de sa att jag hade stark ångest och då får man sådana reaktioner. Ingen förklarade mer än så och jag började själv att söka efter svaren på mina frågor. Jag tog reda på väldigt mycket, läste alla böcker jag hittade på biblioteket. När jag hittade information om Posttraumatisk stress så var det som att hitta en nyckel, en efterlängtad nyckel till en massa frågor och rädslor jag haft." Individuella faktorer som påverkar risken att drabbas av PTSD Alla människor kan hamna i utsatta lägen, ingen är osårbar. Utöver hur själva situationen ser ut, finns det några individuella faktorer som påverkar risken att drabbas av PTSD. - Kön - Personlighet - Familjära, sociala och biologiska faktorer Ovanstående faktorer samverkar och avgör om en drabbad person kommer att utveckla PTSD eller inte i samband med traumatiska upplevelser. Svåra upplevelser som kan orsaka PTSD är: - uttalat dödshot - att ha blivit våldtagen - att ha blivit sexuellt ofredad - att ha blivit allvarligt överfallen eller angripen - att ha hotats med vapen, tagits till fånga eller blivit bortrövad - att som barn ha blivit försummad eller övergiven - att ha blivit utsatt för kroppslig misshandel - att ha varit vittne till att någon har blivit misshandlad, svårt skadad eller dödad - allvarlig sjukdom - separation i form av nära anhörigs bortgång eller skilsmässa - stridsupplevelser från krig - naturkatastrofer - övrigt: Hemska händelser, som de flesta människor aldrig upplever Symtom på PTSD Återupplevandet: Återkommande minnesbilder av den traumatiska händelsen. Detta brukar kallas "flashbacks". Det är vanligt med mardrömmar som oftast är associerat till den traumatiska händelsen. Återupplevandet kan ofta lätt utlösas av händelser som påminner om traumat. Undvikandet: Det kan också förekomma att man så mycket som möjligt försöker undvika sådant som påminner om traumat eller ger associationer till händelsen. Det rör sig om undvikandebeteende som inte har funnits före traumat. Minnesförluster: Ofta är minnet före eller strax efter traumat borta ur minnet. Andra symtom kan vara: - insomningssvårigheter (svårigheter att fortsätta sova) - koncentrationssvårigheter - patologisk uppmärksamhetsnivå - känslig för ljus- eller ljudintryck (finns ofta kvar under långt tid, ibland livet ut) - ökad ångest - depression - känslomässig instabilitet - svårigheter att reglera sina känslouttryck - självdestruktivt beteende Varaktig personlighetsförändring till följd av ett trauma kan vara: - en ständig fientlig eller misstrogen attityd mor resten av världen - social tillbakadragenhet - en ständig känsla av tomhet och hopplöshet - en kronisk känsla av att vara på bristningsgränsen eller av att känna sig hotad - en oavbruten känsla av utanförskap Dessa personlighetsdrag ska inte ha funnits före traumat eller kunna kopplas till någon psykisk eller fysisk sjukdom, personlighetsstörning, alkohol- eller drogpåverkan. Det är inte ovanligt att den här förändringen i personligheten visar sig efter några år efter ett "utläkt" PTSD.
Behandlingsmetoder
Kognitiv beteendeterapi, KBT: Dessa behandlingstekniker inom KBT har gemensamt att de pågår under kort tid: 8-12 behandlingstillfällen en eller två gånger per vecka. Den hjälpsökande kan få genomgå exponeringsbehandling, vilket innebär att den hjälpsökande utsätts för traumaspecifika ångestskapande minnen, bilder eller berättelser. Man brukar börja med mild eller måttlig intensitet till dess att ångesten har reducerats. Därefter brukar man öka successivt styrkan och varaktigheten i exponeringen, varvid ångesten som flykt- och undvikandebeteenden minskar. Vid tankemässig exponering låter man den hjälpsökande konfronteras med sina minnen av den traumatiska händelsen. Den hjälpsökande får berätta om sina upplevelser och man diskuterar ingående de traumatiska detaljerna under successivt allt längre tidsperioder. Behandlingen omfattar också avslappningsträning. En del hjälpsökande har mycket svårt med den förhöjda ångestnivån och får tillfälligt ökade symtom. Exponeringsterapi är inte särskilt lämplig i de fall då skuldproblematik är det mest centrala. Är ångesten det som dominerar bilden bör annan terapiform övervägas. Denna terapiform har dock visat sig vara bland de mest effektiva behandlingarna. Systematisk desensibilisering, SD, är en form av exponeringsterapi som genomförs tillsammans med avslappning. Den hjälpsökande exponeras för traumatiska minnen omväxlande med avslappning när ångesten ökar. Detta innebär att den hjälpsökande kan konfronteras med tidigare ångestprovocerande stimuli utan att reagera med ångest. Eye movement desensitization and reprocessing, EMDR, är en metod där den hjälp-sökande ska tänka på en smärtsam minnesbild eller traumatiserande tankar och med blicken fixera behandlarens fingrar, som förs fram och tillbaka i den hjälpsökandes synfält. Hjälpsökande har rapporterat att vid denna behandlingsteknik har de traumatiska minnena blivit mindre smärtsamma. Exakt hur och varför tekniken verkar är fortfarande okänt. Behandling av Posttraumatisk stress efter misshandel och sexuellt utnyttjande Den psykoterapeutiska behandlingen av offren för misshandlade och sexuellt utnyttjande liknar behandling av andra typer av PTSD. Behandlingen använder sig vanligtvis av en trefasmodell omfattande följande faser: Fas 1: Stabilisering: I denna första fas av behandlingen arbetar man med förtroendet mellan terapeuten och den drabbade. Terapeuten har då en stödjande funktion. Det är även viktigt att terapeuten ser till så att patientens sömn fungerar som den ska. Även en någorlunda struktur på livet, och en förmåga att kunna ta hand om sin hälsa är viktigt, innan man kan fortsätta till fas två. Ibland behöver den som har drabbats äta medicin för att detta ska kunna fungera. Fas 2: Att minnas och sörja: I den andra fasen av den psykoterapeutiska behandlingen berättar klienten om vad som har hänt, samt om innebörden av detta. Den traumatiska erfarenheten diskuteras, och steg för steg kommer de känslor som är förknippad med händelsen fram. Traumat återupplevs, men denna gång i en trygg miljö där terapeuten är med och lyssnar och kan ge stöd. Fas 3: Införlivande: Det nya sätt som patienten, efter arbetet i fas två, kan förhålla sig till övergreppen på införlivas nu i kontakten med vardagen och med andra människor. I denna fas kan även specifika svårigheter diskuteras, till exempel frågor om att närma sig en relation igen. Det är viktigt att förstå att alla offer för misshandel och sexuellt utnyttjande inte klarar sig igenom alla tre faser. För vissa patienter är det arbete nog att klara av den första fasen. Hjälp av en psykoterapeut är ofta nödvändigt för att lära sig hantera sådana upplevelser. Att bemästra traumat Om kvinnan har kunnat ta sig igenom de 3 faserna så är hon redo att skaffa sig makt att själv bestämma i verkliga situationer. Det innebär att utsätta sig för faran hon känner för påminnelser om traumat. Nu kan kvinnan välja att aktivt ta upp kampen mot sin rädsla som först kan uppfattas som ytterligare ett återskapande av traumat. Men det behöver alltså inte vara det, utan det kan vara hennes val att försöka bemästra den traumatiska upplevelsen - men det ska ske planerat och metodiskt. Det kan vara bra att även ha en samtalskontakt i den här fasen, någon att stämma av med, någon som lättare kan se när det blinkar röda varningslampor eller som kan säga att det är grönt, att det går jättebra att köra vidare. Genom att "smaka på rädslan" kan kvinnan återskapa de normala fysiska responserna på faran hon känner och återuppbygga det "handlingsprogram" som slogs sönder och maldes ner av traumat att misshandlas i sin relation. Försöka att se dessa mål framför dig och fyll i resten du vill uppnå: - du ska hålla huvudet högt - du ska andas lättare - du ska ha en bra ögonkontakt - du ska stå stadigare på jorden Att hitta känslan "Jag vet var jag har mig själv" är det allra sista steget, kvinnan känner att hon inte längre är fångad av traumat och har en insikt om den person hon var förr och om den skada hon tillfogats. Kvinnans uppgift är nu att bli den person hon vill vara. "En viktig sak var den, att när självkänslan blev starkare så kunde jag ta emot de här ångestattackerna på ett mer stillsamt sätt - Ok, nu behöver kroppen få ur sig det här Så mådde jag dåligt en stund. Jag accepterade det och var inte rädd för ångesten och då blev den inte lika starkt och plågsamt. Men då gäller det att man är trygg i sig själv och det tar ju sin tid att bli det, att bygga upp sig själv när man har varit utsatt för våld. Det är också viktigt att ha någon/några trygga och sunda människor i sin omgivning - för man kan inte alltid stå ensam när det blåser." |
