Oväntat och väntat våld

Medvetenheten om och rädslan för våld från okända som kända män är något alla kvinnor och barn måste förhålla sig till. En kvinna är redan som barn uppfostrad om hotet av vad män kan göra med henne. "Följ inte med främmande män, låt inte pojkarna ta in dig i kojan, bli inte full, gå inte genom parken ensam och ha inte kort kjol".

Det finns en föreställning om att män inte kan tygla sin ilska och inte heller sin lust. I skydd av den föreställningen kan män utöva makt utan att behöva ta ansvar. Kvinnor känner ett ansvar för att inte utlösa våldet hos för henne både kända och okända män.

Media berättar om och om igen att kvinnomisshandel och våldtäkter ökar, aldrig har det varit så många, grymma och brutala övergrepp. Rädslan för våld från okända män kan få en kvinna att avstå från att ge sig ensam ut på en joggingtur, på en promenad eller till något annat hon vill göra. Rädslan för våld får kvinnan att behöva planera noggrant var hon går och inte går - och genom att försöka tänka över riskerna får kvinnan känslan av att kunna kontrollera den eventuella faran. Hon känner att ansvar för att se till att den farliga situatio-nen inte inträffar.

Vanligaste våldet - män mot män
Ett av de vanligaste brotten i Sverige är de brott män utsätter andra män för, krogrelaterad brottslighet. Det är killar/män som ger sig på andra manliga kroggäster, fulla kompisar som ger sig på varandra, killar/män som försöker slå ner eller skjuta vakter för att de inte kommer in, eller vakter som ger sig på kroggäster, eller killar/män som blir attackerade och rånade på vägen hem en kväll. Ett vanligt resonemang är ju att tjejer/kvinnor ska hålla sig borta från parker, oupplysta gator, taxibilar för då skulle polisen få mindre att göra. Men vänd på det - man ser aldrig artiklar kring detta att män inte borde vistas på krogen själva, att de borde stanna hemma istället.

Fokus ligger på kvinnan - inte på förövaren
Brottsligheten fokuseras på brottsoffret när det gäller brott mot kvinnor. Fokus borde vara, som i övriga brottskategorier, på förövaren, det vill säga mannen som har utsatt henne för brott. Det är män som misshandlar och våldtar kvinnor men ändå är attityden i samhället att det är kvinnor som får männen att slå och våldta.

Våld mot kvinnor och barn inom familjen kallas av någon anledning "familjevåld"
Riskerna för våld är betydligt större från kända män än från okända. Brottsplatsen är hemmet, en plats kvinnan och barnen inte kan undvika. Eftersom risken är känd kan kvinnan lasta sig själv när våldet inträffar

- Jag borde ha förstått...
- Jag skulle ha tänkt på...
- Jag skulle hållit tyst med...

Skuldpåtagningen är för kvinnan ett sätt att att få ett sammanhang i en obegriplig och över-väldigande upplevelse. Hur kunde det bli så här? Det är ett försök att förstå hur faran upp-stod, om den kunnat undvikas och om det finns en möjlighet att se till att det aldrig händer igen.

- Om det var mitt fel då kanske jag kan göra annorlunda och då behöver det inte hända igen.

Kvinnan försöker få kontroll över farligheten, försöker återta någon slags makt i sitt liv och försöker bryta vanmakten. Kvinnan bär ansvaret och anstränger sig till det yttersta för att inte behöva drabbas igen, att inte behöva tvingas uppleva denna skräck, denna smärta, denna besvikelse igen.

Få män skulle väl tveka att ingripa om de såg en kvinna bli misshandlad på öppen gata av en främmande man, även om risken för att själv bli skadad skulle finnas. Men om någon vän misshandlar sin tjej.
Ingriper man då?
Polisanmäler man sin kompis?

Hur många män har gått över gränsen?
De flesta män som misshandlar och våldtar rör sig i gråzonerna. De våldtar inte okända kvinnor i en park utan de misshandlar och våldtar tjejer som de tidigare har haft ett förhållandet med, de gör sin nuvarande fru illa eller kanske känner de någon tjejkompis som de tvingar sig på. Sällan ser de här männen att de har misshandlat och/eller våldtagit - och det gör tyvärr inte de flesta andra heller. Hur många killar/män har gått över gränsen utan att för den skull ha gjort något olagligt? Ingen vet. Men de flesta män som vågar rannsaka sig själva vet innerst inne när de har gjort fel.

Det är männen som står för våldet. 1% av de sexuella förbrytarna är kvinnor. 99 % är män. Ändå ses våldtäkt som en "kvinnofråga" eftersom den utsatta nästan alltid är en kvinna.
Var femte kvinna i Sverige har utsatts för våld eller hot om våld - det är ett samhälls-problem, men ett samhällsproblem som hälften av befolkningen faktiskt inte bryr sig om. Män som misshandlar och våldtar beskrivs på ett sätt som "vanliga" män inte kan identifera sig med. De målas upp som kriminella, missbrukare, galna, sinnessjuka och då är det svårt för en vanlig kille/man att ta åt sig eftersom det känns så långt ifrån honom man kan komma. Så länge en sådan bild målas upp behöver många män inte känna att de har något ansvar och kan fortsätta att vara tysta.

För många män blir hotet om kvinnomisshandel och våldtäkt inte verklighet förrän när han själv får en dotter eller om hans flickvän ska behöva gå ensam i mörkret hem på kvällen. Han kommer säkert erbjuda sig att komma och hämta sin flickvän - och inte öppet prata om försöka få stopp på misshandel och våldtäkter mot kvinnor och barn.

Kvinnor försöker hjälpa varandra och engagerar sig genom att starta kvinnojourer och arbeta gratis. Men då kommer kommentarer från män, att de måste vara manshatare för varför hjälper de inte män? Varför startar inte kvinnor mansjourer Istället borde ju männen ifrågasätta varför männen själva inte engagerar sig gratis och startar mansjouerer, varför tycker de att kvinnorna ska göra det också?