Utan empati har vi ingen kontakt med andra människor på ett nära och meningsfullt sätt. Det finns inte heller någon större önskan och eller lust att bry sig om varandra om vi inte är rustade med empati. Utan empati förstår vi inte andra människor, vi kan inte heller förstå varandra eller sträcka ut handen till varandra för att ge och få stöd, uppmuntran, ömhet och tillgivenhet. Utan empati blir vi ovilliga att erbjuda hjälp och vänder människor ryggen och går iväg från deras smärta eller nöd.
En man med osund egoism känner inte lojalitet mot andra än sig själva, vilket innebär att han i sina nära relationer inte erbjuder någon genuin empati.
Typiska exempel på oempatiskt beteende
En oempatisk man hånskrattar åt sin kvinna när han ser att hon blir rädd
då han verbalt/fysiskt misshandlar henne.
En oempatisk man säger "du får klara dig själv" till sin kvinna
om hon blir sjuk och behöver honom.
En oempatisk man lämna sin kvinna ensam när hon är förtvivlad,
kan stänga av mobilen och gå ut och roa sig.
En oempatisk man kan misshandla sin kvinna och tycka det är hennes
eget fel, samt tycka att hon är skyldig honom en ursäkt.
En oempatisk man kan utsätta kvinnan för det han vet hon är mest rädd
och som han vet sårar henne, om och om igen.
En oempatisk man kan utnyttja sin kvinna sexuellt.
En oempatisk man kan lämna sin kvinna på platser hon inte känner till
med dåliga/inga möjligheter att ta sig därifrån på egen hand.
En oempatisk man går bakom ryggen på sin kvinna men kräver att hon ska be om ursäkt
eftersom han anklagar henne för att vara den som
går bakom ryggen på honom.
En oempatisk man kan lämna sin kvinna i vilket dåligt skick som helst för att
själv åka iväg på solsemester.
Berättande exempel:
Empati är att visa medkänsla. Vi visar medkänsla för att vi vill hjälpa någon, alltså skapar empati ett hjälpande beteende. En person med osund egoism har ett oeamptiskt beteendemönster, han kan visa empati när han vinner på det (t ex i början av relationen) men kan blixtsnabbt vända då hennes välgång inte längre intresserar honom (när han degraderat henne).
Motsatsen till empati:
"Jag tjänar inte på att investera i dig, därför struntar jag i dig, du får klara din överlevnad själv, jag bryr mig inte hur det går."
Källa:
"Varför män hatar kvinnor som älskar dem" Sid 90
"Vid jordfästningen av en nära väninna till mig som avlidigt i bröstcancer var Mikael den ende som uppträdde helt nollställd.
På vägen hem berättade han att han under begravningsakten hade fantiserat om att ha sex med mig efteråt. Han sade att han hade blivit upphetsad när han såg mig stå gråtande framme vid kistan".
Källa:
"Varför män hatar kvinnor som älskar dem" Sid 103
"En man som har en väldigt god ekonomi kan skänka pengar tillt ex cancerdrabbade vid en gala på TV, men samtidigt kräva in en skuld på några tusenlappar från den ex flickvän som meddelat honom att hon drabbats av cancer. Han kräver in pengarna strax före jul fast han vet att hon är ensamstående med barn och mycket ansträngd ekonomi. När han får pengarna flirtar han återigen med henne, säger att hon är så vacker och hoppas att hon mår bra - själv meddelar han att han mår lika bra som alltid."
Källa: TuvaForum
"Han fick reda på att en kvinna han levt med i ett antal år drabbats av magcancer. Detta verkade inte beröra honom nämnvärt.
"Du kan ju skicka henne en hälsning" sa jag.
"Jag har inte hennes nummer" svarade han kallt."
Källa: TuvaForum
"En väninnas och hennes man var hemma hos oss över nyår. Sju dagar senare dog hennes man chockartat min väninna mådde självklart väldigt dåligt. När min man kom hem från sitt arbete berättade jag vad som hade hänt och han lyssnade och reagerade ungefär som om jag berättat att jag varit och handlat mjök. Jag sa att nu måste jag finnas till lite extra för min väninna, att jag tänker åka hem till henne. Då bryter min man ihop, säger att han inte kunnat arbeta på hela dagen eftersom jag inte pillade honom i håret framför tv:n kvällan innan. Han sa "Det är ju typiskt att han skulle dö nu när jag har en sådan kris!"
Källa: TuvaForum
"När min mor hade dött i mitt hemland lämnade Stig mig helt och hållet i min sorg. Jag grät i flera dagar och varje gång frågade han: Varför gråter du? När jag förkalrade att det berodde på min mor for han ut mot mig och skrek - Men jag då? Vem bryr sig om mig? Sedan försvann han hemifrån och kom inte tillbaka på ett par dagar."
Källa:
"Varför män hatar kvinnor som älskar dem" Sid 104
Mitt ex sa "Men Jesie, är det inte lika bra att du tar livet av dig? Det är ju så jä-la synd om dig hela tiden." När jag tog upp detta, vad han hade sagt, så fick jag till svar att det var ett skämt. Vi hade varit mitt uppe i ett stort bråk och då brukar man kanske skämta och även om det var ett skämt så var det inte om att säga så, tycker jag."
Källa: TuvaForum
"Jag hade precis förlorat hela min familj och släkt, den enda jag hade kvar och som stått upp för mig var min morbrors fru - telefonen ringde och jag fick meddelandet att hon ramlat ihop ihop hemma och dog i hjärnblödning. Hon var bara 48 år och i övrigt varit helt frisk, så det kom som en chock och jag hade fullt upp att bearbeta alla övriga förluster - så jag stängde av. Jag nsåg att jag inte var omänsklig och behövde stöd av min sambo vid begravningen, jag hade åkt tåg 80 mil ensam men fasade för resan hem efter begravningen.
Han gapade och skrek åt mig i teleon när jag bad honom komma och vara med på begravningen. Han menade på att jag ställde alldeles för höga krav och han hade planerat att ha fest med sina vänner hemma hos oss. Till sist, efter några dagars skrik gav han med sig och körde upp. Han hade hög inkomst, gratis boende mitt i stan då hans föräldrar kände de som ägde huset. Jag hade kvar min lägenhet, betalade hyra för den och tjänade betydligt mindre än honom. Trots detta skulle vi direkt när vi kom hem efter begravningen ha ekonomikväll, han räknade ut vad jag var skyldig honom i bensinpengar, samt slitaget på bilen.
Dagen efter misshandlade han mig fysiskt och hånade mig när jag grät, sa att nu kunde jag minsann gråta men inte i kyrkan på begravningen. Han skrek att jag var den mest känslokalla människa han mött i hela sitt liv!"
Källa: TuvaForum
"Jag hade precis förlorat mitt arbete, var sjuk och livrädd över hur jag skulle klara att försörja mig och mitt barn. Den man jag var tillsammans med hade hyrt en stuga, sa vi skulle bo i den tillsammans i sommar, på så sätt skulle jag och mitt barn få komma iväg och ha lite semester utan att det kostade oss något. Han såg hur mycket det gjorde för mitt mående när jag fick komma iväg, få andas frisk luft och känna mig trygg och fri. Han sa att han aldrig skulle behandla mig som mitt ex, som drog iväg på semester utan mig. Han sa att dessutom så visste han inget barn mer än hans som varit på så många solsemestrar trots sin ringa ålder, så de kunde gott vara hemma i Sverige i år - barnet skulle dessutom åka iväg 14 dagars solsemester med sin mamma.
Men så meddelade han att han hade avbokat stugan och bokat en solsemester åt sig och sitt barn.
Han sa - Jag ska ju inte behöva ha det tråkigt bara för att du har det.
Jag hade tappat min ekonomiska trygghet, kände hur han vände mig ryggen och betedde sig illa, jag tappade fullkomligt all energi, jag hade ingen familj eller släkt - jag var livrädd och ångestfylld. Jag vädjade till förståelse, bad honom att tänka sig in i min situation, att stå ensam med sitt barn och vara livrädd för att ha förlorat allt runt omkring sig, att han inte längre skulle ha pengar, hälsa, familj och släkt (jag uteslöt att han även skulle ha en flickvän som skulle behandla honom illa). Då skrek han "DET KAN JAG INTE TÄNKA MIG!" och efter det var han arg på mig. Igen.
Jag sa ingenting, kände bara hur ännu mer luft och liv gick ur mig"
Källa: TuvaForum
"Jag hade i ca ett år haft en mycket svår situation på jobbet. En kväll kom jag hem, jag var på bristningsgränsen (eller förbi redan, jag vet inte). Jag tog hans händer och sa att jag behöver hjälp, jag håller på att bränna ut mig på jobbet, jag är så nära ett sammanbrott jag kan komma. Han reagerade med att instinktivt dra tillbaks sina händer, och jag såg något som såg ut som skräck i hans ögon.
Den sekunden dog så mycket inom mig.
Några dagar senare krashade allt på jobbet
Ett år senare var äktenskap över.
Jag stod nu ensam med våra två barn."
Källa: TuvaForum
"Min man har ju en inställning att jag blir så jobbig om jag blir sjuk, så det går inte att tycka synd om mig. Jag drabbades av ett allvarligt tillstånd efter vårt sista barn föddes (stroke), som jag fick medicinera för i drygt ett år, och låg inne på sjukhus i perioder för (utan min lilla bebis :-().
Min man visade under hela den sjukdomstiden noll empati, förståelse. Det var som han inte förstod svenska, kunde aldrig ta in att jag var allvarligt sjuk. Jag var ju "föräldraledig" m nyfödd bebis samtidigt, och han kunde inte ta till sig att kanske jag borde vara sjukskriven och han ta hand om bebisen - det var han för snål för, BÅDA kan ju inte vara hemma. Så min pappa fick hjälpa mig så gott det gick under dagarna.
Minns en gång speciellt när jag var sängliggande på morgonen pga huvudvärk, och han skulle göra ordning de större barnen till skolan... men han var arg på mig av någon anledning så han låtsades att han gjorde iordning barnen. När klockan nästan var åtta öppnade han min dörr, ställde in en bebis med pyjamas på sig- och stora barnen var inte väckta- och åkte till jobbet. Då fick jag som var allvarligt sjuk, gråtande tokstressa upp barnen och klä på alla och skjutsa iväg dom. Stress inte så jättebra för ngn som fått en stroke..
Ett annat tillfälle grät jag pga huvudvärken och sa att jag var så trött på att ha ont i huvudet. Då sa han att han var trött på att höra mig säga att jag har ont i huvudet. Listan kan göras oändlig..".
Källa: TuvaForum
"Min läkare sa att jag inte var deprimerad men att allt jag gått igenom och det som nu hänt på kort tid gjorde att jag var i en krissituation...och det sa han utan att veta hur den man jag träffat behandlade mig, vilket var det som slet sönder mig mest. Jag fick prova antidepressiv medicin, jag hade provat en kort period tidigare i mitt liv, och visste att det skulle bli väldigt tufft i början av medicineringen. Den man jag var tillsammans med hävdade återigen att han var den trygga mannen jag skulle lita på, att jag absolut inte fick börja ta medicin och vara ensam hemma, 60 mil från honom, och må så dåligt, jag skulle komma och bo hos honom och bara få vila. Han berättade att han hade läst på nätet och visste vilka biverkningar man kunde få de första veckorna - han sa att han läste allt han kom över för att verkligen förstå vad jag gick igenom och att jag behövde vila i lugn och ro, få känna mig trygg.
När jag kom upp till honom så var det inte så att människor omkring mig kunde se hur jag mådde, men jag var väldigt trött men ändå klarvaken på nätterna och därför behövde jag sova lite när jag kunde. En tidig morgon när jag vaknade och bara hade ätit medicinen i någon dag, så
gick jag ut i köket där han grejade vid diskbänken. Hans sons mamma skulle komma och hämta honom. Sonen satt och åt ensam vid köksbordet. Jag sa godmorgon men gick sedan tillbaka och lade mig igen, tänkte att han fick greja lite ifred och så skulle vi äta frukost tillsammans sedan.
När sonen åkt kom mannen som sade sa att han var min trygga man, som sa att jag var hans stora kärlek, in och skrek "Du vet inte hur man beter sig! Hur kan du bara gå ut från köket och gå och lägga dig igen! Hur kan du bara går ut ur ett rum utan ett ord. MAN GÖR INTE SÅ, DET ÄR INTE NORMALT!" Jag kände hur rädslan aktiverades och började gråta. Han hånade mig "Ska du spela martyr nu! Det är alltid så synd om dig, du ska vara offer!" Han började slita och dra i mina armar, drog mig upp ur sängen medan han var arg och talade om för mig att det inte gick att ha en relation med mig. "Julia, det här funkar inte!"
Han gick ut i köket, bredde en macka och sa att nu skulle jag äta den och så skulle vi åka ut och gå. Jag var helt slut, kände att jag höll på att gå sönder helt och hållet men vågade inte säga nej. Jag fick inte ens klä på mig vanliga kläder och göra mig iordning, för nu skulle vi ut omedelbart och gå i skogen. Jag åt mackan i bilen och han sa att detta var bra för mig. Vi gick en runda i skogen, varje steg var som att gå i klister, det pulserade i öronen, jag mådde illa och kände mig yr. Men vågade inte säga något, kände sådan skam över att jag mådde dåligt.
Efter det skulle vi åka till Plantagen och köpa växter till hans balkong. Hans balkong hade varit helt svart av smuts och jag hade skurat den när jag kom upp till honom, när han åkte iväg och kollade på fotboll i en annan stad många mil bort. Jag hade överraskat honom och när han kom hem så var det som varit svart, vitt - jag sa att nu kan vi sitta där fina dagar när det solen lyste. Han var så glad, sa att jag var helt otroligt som gjorde detta åt honom fast jag hade så mycket omkring mig nu. Men det var april och jag förstod inte varför det var så viktigt att åka och köpa växter nu.
Jag ville inte gå med in, skämdes över att jag inte hade gjort mig iordning, har alltid varit fåfäng och noga med hur jag ser ut. Men jag skulle med in, det var ingen mening med att försöka säga emot - och där inne stod hans mamma! Jag trodde det var en tillfällighet men de hade bestämt att träffas där i telefon när vi gick i skogen, utan att han sa något till mig.
Innan vi åt lunch gick vi och tittade på växter, han var aggressiv och undrade varför jag inte kunde ta mer initiativ och välja ut växter som passade för säsongen. Jag sa att jag inte kunde sådant men pekade på en och sa att den nog skulle funka "NOG! JAG FÅR TA HJÄLP AV MAMMA ISTÄLLET!" Han slet växten ifrån mig och gick till sin mamma och sa "Julia, säger att vi ska ha den här" Hans mamma fnyste och sa att den var inte rätt, den skulle inte klara kylan. Han slängde tillbaka växten och gav mig en hård blick.
Nu skulle vi sitta där och äta lunch med hans mamma. Nu skulle hon få se hur jag såg ut när jag mådde dåligt och jag skämdes så över att jag inte ens hade fått tvätta mig på morgonen innan vi gick. Jag sjönk ihop, axlarna drogs upp och kände hur ännu mer hur allt detta slet på min självkänsla. Mina ögon och min envisa förmåga att finna glädje i svåra stunder slocknade mer och mer.
Det fanns ingen empati eller respekt för vad jag gick igenom, han spädde istället på genom att behandla mig illa när jag redan låg ner och hade svårt att stå upp och värja mig - att gå."
Källa: TuvaForum
En relation som inte baseras på empati känns som att
...sitta på en gungbräda med någon som väger dubbelt så mycket på andra sidan - den andra har kontrollen och man vet aldrig när man blir sittandes uppe i luften eller när den andre hastigt lämnar och man dunsar mot marken.
Vad händer om kvinnan försöker förklara hur hon känner
En kvinna kan försöka få mannen att förstå det som hänt, att han ska se det som hänt ur hennes perspektiv men det går inte att nå fram.
Han är inte mottaglig eller intresserad av hur hon känner och upplever det.
Möjligtvis kan han låtsas lite halvhjärtat, om han vill behålla en relation med henne, säga att han uppskattar att hon säger ifrån och att han ska tänka på det - för att sedan göra om samma sak igen.
En oempatisk man kan också svara på kvinnans försök till att förklara hur hon känner genom att ustätta henne extra hårt, antingen genom verbal, fysisk, sexuell eller ekonomisk misshandel. Det är inte ovanligt att han lämnar henne under långa perioder med orden "Jag orkar inte höra mer!"
Varför försöker kvinnan få en oempatisk man att förstå och känna
Det är ofta så att oempatiska män kan bete sig empatiskt så länge det gynnar honom själv. I början av relationen spelade han empati eftersom det var något som gynnade honom då han ville binda kvinnan till sig. Hans ego fick en otrolig kick av att hon såg på honom med beundan eftersom när han vill ha något anstränger sig alldeles särskilt mycket. Men när han känner att han har kvinnan i sitt grepp, att hon är i beroendeställning och litar på honom, då återgår han till att vara den han är - och han är inte en person som är rustad med någon genuin empati.
Detta, att en person kan växla så, från att visa empati uppskruvad till max för att sedan visa total känslokyla - det är otroligt chockerande första gången och framförallt mycket smärtsamt. Kvinnan vill inte tro att det hon ser, hör och är med om, att det är sant. Hon vill på ett magiskt sätt att allt ska vara ett slags missförstånd. När den oempartiske mannen inte gör någonting för att visa medkänsla och förstående, då gör istället kvinnan allt för att han ska förstå hur viktigt det är. Kvinnan tar på sig uppgiften att förklara för honom, när han sviker den, allt för att lappa ihop och rädda det som räddas kan.
Allt blir snabbt väldigt trasigt och det finns inget för kvinnan att lappa ihop med längre. Mannen ger kvinnan skulden för sitt oempatiska beteende, hade hon bara varit så underbar och fin som hon var alldeles i början, då hade han fortfarande varit empatisk. Kvinnan sitter och plockar i allt det trasiga och tror att det är hennes fel, att hon inte förtjänar att bli behandlad med empati.
Här kan du läsa om:
Empati
Text
Julia
TuvaForum
