När går hon

Det är först när kvinnan har gett upp att försöka hitta på lösningar, ursäkter och slutat fokusera på förhållandet som hon får kraften att lämna. Det är då hon måste öppna för den smärtsamma insikten att så som de lever inte är normalt. Det kan vara en mindre sak som får henne att slutligen ge upp och lämna relationen, vilket då kommer som en chock för den som utsatt henne, kanske även för henne själv. Andra ger upp först när någon annan hotas, som ett barn eller att djuren i familjen hotas.

Uppbrott i tre steg

Att lämna - det fysiska uppbrottet, att hon går ifrån mannen.

Att bli fri - att släppa relationen känslomässigt.  

Att förstå - att tolka det hon varit med om och inse att det är mannen som var ansvarig för våldet. Kvinnan blir egentligen inte fri förrän hon sätter ord på vad hon upplevt och inser att det inte är hennes fel.

"Jag tror inte på att försöka skydda sig i relationen genom att försöka förändra den andre eller förändra sig själv och jag tror inte på att slå tillbaka - jag tror bara på att ta på sig de bästa gympaskor man har och springa där ifrån, fort som attans och aldrig, aldrig, aldrig komma tillbaka. Jag flydde i mina gympaskor och gå i dem en hel sommar eftersom jag inte kunde hämta mina tillhörigheter och inte hade råd att köpa sommarskor. Min samtalskontakt på Kriscentrum för kvinnor sa att jag nu när jag har lämnat ska jag försöka visualisera gympaskorna så fort jag kommer nära en osund man igen. Jag ska se framför mig hur jag tar på mig mina gymapaskor och springer det fortaste jag kan."

"Jag hade försökt hitta alla lösningar. Jag hade försökt förändra mig själv, att bli den personen han önskade så att han äntligen skulle bli nöjd och inte bli så arg att han gjorde mig illa. Men han blev aldrig nöjd. Jag försökte då inse att felet låg inte hos mig, utan hos honom. Det var han som inte mådde bra, som inte kunde se på mig med sunda ögon. Men istället för att lämna honom så ville jag "bota" honom. Jag lånade alla böcker jag kom över, läste och gjorde understrykningar. Jag lät även honom läsa. Ibland läste han och grät för att han kände igen sig i det beteende han själv hade mot mig - han lovade att söka hjälp. Ibland läste han men blev arg, sa att han fan inte var en jävla psykopat och att det var mig det var fel på, för om jag bara...
Jag bokade tid för samtal men när han bara gick dit några gånger för att sedan säga att han inte orkade längre, att han faktiskt mådde bra och anledningen till att han mådde dåligt var jag - då insåg jag att jag måste lämna honom. Men jag kunde inte. Jag snurrade runt en massa i det här förhållandet och hade ingen självkänsla kvar även om jag utåt sett verkade stark och var duktig och presterade på jobbet. Men en dag kände jag att det var nog, jag hade snurrat färdigt och packade min väska och gick. Han skrattade och trodde att jag skulle komma tillbaka. Men det gjorde jag inte. Då började ett annat helvete, för han trakasserade mig och varvade det med kärleksförklaringar. Men jag hade bestämt mig. Jag ville inte ha en relation med honom för jag hade insett att det var fel på honom och hans sätt att bete sig, Jag ville inte ha det så. Jag hade inte längre något hopp om att han skulle förändra sig."


Ur boken: "Tills döden skiljer oss åt, Yvonne Kjellsson"

"Allt förmår jag i honom som giver mig kraft", lärde de mig.
Vandra "den smala vägen" (till himlen), uppmanade de mig.
"Tro på ett liv efter detta!", lärde de mig.
"Vänd den andra kinden till", lärde de mig.

Förbannade lögner!
Den enda kraften jag har är min egen.
Den väg jag måste gå är min egen.
Det liv jag har är mitt enda.
Mina kinder ska jag vara mycket rädd om.
Ödmjuk vill jag vara inför människor som vill mig väl.
De största synd någon kan göra,
Är en annan människa illa.