Mitt är inte så farligt

Då kvinnan har överlevt och inte fått sina trauman bekräftade så förringar hon det hon varit utsatt för med att det kanske inte var så farligt, att hon kanske mest överdriver då hon fortfarande kan känna att hon mår dåligt av det som hänt. Säkert är det också så att andra har varit med om mycket värre upplevelser...

När kvinnan utsattes för övergrepp av en man som bara tänkte på sig själv utan att ta hänsyn till henne så fick hon ett såret "Mina behov och känslor är inte något att ta hänsyn till" vilket gör att hon känner att hon är mindre värd än andra, att hon inte är värd respekt, omsorg, kärlek och uppmärksamhet. Kanske lägger hon skulden på sig själv, att hon blev utsatt just för att hon måste ha varit mindre värd redan från början.

Kvinnan behöver stabilitet och bekräftelse
När en kvinna har varit utsatt för sexuella övergrepp och söker hjälp hos en samtalskontakt är det ofta så att hon frågar sin samtalskontakt om det är så att hon verkligen borde få gå och prata, att det kanske är så att hon tar upp en plats i onödan eftersom det borde finnas dem som behöver hjälpen så mycket mer än henne. Hon tror inte att henne lidande är tillräckligt för att hon ha rätt till hjälp. Dessa frågor behöver svar som bekräftar hennes rätt att ta sig själv och det hon varit utsatt för på allvar.

I samtalskontaktens ögon vill kvinnan se om det hon berättar väcker en reaktion eller om det kanske ändå inte var så farligt...kanske hon bara ska gå hem och skärpa sig...eller...? Kvinnan behöver en kontinuerlig och stabil kontakt med sin samtalskontakt där hon och det hon har upplevt ska tas på allvar, där hon ska få bekräftelse och sedan få hjälp genom processen till läkning.

Under tiden som vuxen kommer kvinnan komma i situationer där hon inte kan avgöra och det hon upplever är något eller inte. Hon måste fråga andra, är detta något att reagera för eller inte? Hennes egna svar har säkert altid varit "Det är inte så farligt!" - "Du inbillar dig!" Här har samtalskontakten en viktig roll i att vägleda kvinnan så att hon kan lita till sig själv sin egen måttstock och använda sin egen känsla för vad som är rätt eller fel.

De övergrepp kvinnan utsatts för har lärt henne att det är farligt att känna efter och alla de smärtsamma känslorna som sedan har lagrats kommer att överväldiga henne om hon släpper fram dem alla på en gång. Därför måste samtalskontakten vara väl medveten om den här sortens problematik och låta kvinnan öppna upp lite av upplevelserna och känslorna åt gången - alltså inte pressa henne att öppna upp allt på en gång. Kvinnan måste känna sig trygg med att hon har människor som hon kan lita på och även bygga upp tilliten till sig själv, att hon kan klara av att hantera det hon måste ta sig igenom.

"De första gångerna när jag var och pratade berättade jag inte så mycket. Jag tyckte det mest var pinsamt att jag satt där och tog plats från någon som verkligen behövde hjälp. Jag kände inte att jag hade varit utsatt, inte sådär på riktigt. Men efterhand berättade jag lite, men bara något litet i taget. Jag studerade min samtalskontakt noga, ville se hur hon reagerade på det jag berättade. Hon var som en slags karta för mig. Om hon reagerade så tog jag in mer och mer att jag kanske också fick göra det, att jag hade rätt till det utan att jag var konstig, att jag överdrev eller var sjuk. Allt eftersom berättade jag mer och mer, men var tvungen att smälta en del emellanåt. Låta det sjunka in och sedan kom ju många reaktioner också. Det var jobbigt men insåg att det var nödvändigt för att kunna gå vidare. Jag såg även i min samtalskontakt ögon att hon brydde sig om mig, hennes ögon var så varma. När jag var ensam hemma och kände att jag tänkte dumma tankar om mig själv, att jag hade förtjänat våldet så försökte jag se min samtalskontakts ögon framför mig. Då blev jag mer förlåtande mot mig själv, för jag såg hennes ögon och hörde henne prata till mig. Hon var en viktig motpol till hur illa behandlad jag blivit."