Kvinnofrid

Regeringen inrättade i maj 2000 "Nationellt råd för Kvinnofrid" och de avslutade sitt treåriga uppdrag 2003 som rådgivande instans för regeringen i frågor som rör kvinnofrid. Orföranden för rådet, Margareta Winberg, överlämnade slutrapporten till regeringen. Slutrapporten pekar på en rad brister när det gäller arbetet för att motverka mäns våld mot kvinnor. Det handlar om bristande kunskap i hela samhället och ett dåligt bemötande för de kvinnor som söker hjälp, samt att rättssäkerheten är mycket bristfällig. Slutrapportten innehåller konkreta förslag till åtgärder riktade till ansvariga statsråd.

Kritik från det Nationella rådet för kvinnofrid har riktats mot de svenska myndigheterna då en stor del av mäns våld mot kvinnor har har trivialiserats och att en stor del av våldet aldrig kommer till samhällets kännedom. Nationellt råd för kvinnor lyfter också fram mäns bristande ansvarstagande som en viktig aspekt i hur att våldet kan fortsätta.

Det finns en utbredd benägenhet att förneka mäns våld mot kvinnor. På kommunal nivå är engagemanget och kunskapen i kvinnofridsfrågor högst otillfredsställande påpekas också i slutrapporten.

 I slutrapporten lyfts några utsatta gruppers situation särskilt fram:

• Sammanboende kvinnor med barn utgör en stor grupp som utsätts för våld av sina män. Ofta framkommer inte våldet förrän efteråt, när kvinnan valt att bryta upp. Kvinnornas och barns situation under och efter en vårdnadstvist blir här särskilt svår. Barn är ofta vittne till männens våld och också att betrakta som brottsoffer.
  
  
• Äldre kvinnor och funktionshindrade har svårt att värja sig emot mäns våld. När marginalerna inom offentliga sektorn är små är risken större att dessa kvinnors situation inte uppmärksammas.
  
  
• Hotade hemlösa kvinnor och psykiskt funktionshindrade har en mycket svår situation och saknar nästan helt möjlighet till skydd mot mäns våld.
  
  
• Kvinnor och unga flickor som lever i patriarkala familjer kan få sin vardag styrd av hedersrelaterat våld. Dessa kvinnor befinner sig i en särskilt svår position och har få möjligheter att ta sig ur familjens grepp.
  
  
• Homosexuella är en annan utsatt grupp som är i det närmaste osynlig.
  
  
• Det behövs forskning om hur spridningen av kvinnofientlig pornografi genom informationsteknologin påverkar mäns agerande mot kvinnor.
  
  
• Regelrätt sexuell slavhandel förekommer i Sverige. Särskilt kvinnor från Öst-europa lockas hit för att sedan tvingas till prostitution. 

Råden handlar också om förslag på konkreta åtgärder för att ge kvinnor och barn en bättre möjlighet att, till exempel gå vidare efter ett uppbrott från en våldsam man genom att ge dem bostad, skydd, samt psykologiskt och ekonomiskt stöd.

Rådet påpekar att olika kvinnor har olika lätt att få hjälp. Om de hjälpsökande kvinnorna uppfattas som besvärliga, hysteriska eller på annat sätt inte uppfyller de ideala offerkriterierna får de svårare att få hjälp. Dessutom varierar kunskapen om kvinno-fridsfrågor kraftigt från kommun till kommun, från myndighet till myndighet och hand-läggare till handläggare.

Det finns också en del vita fläckar på kartan men kommuner som inte alls kan hjälpa utsatta kvinnor till akut skyddsbostad ens. Rådet för Kvinnofrid framhåller vikten av att alla kvinnor oavsett beteende eller bostadsort bör få hjälp.

Rådet producerade nio skrifter,
som kan laddas ner här:
Nationellt centrum för kvinnofrid