Jag berättar här lite kring mina tankar om detta angående nåd. Ordet nåd låter kanske gammalmodigt och högtravande, men jag tycker att ordet beskriver det jag menar och känner på bästa sätt.

När jag har varit utsatt för någons iskalla ögon utan nåd.
Då har jag inom mig känt förtvivlan, en sådan fruktansvärt vanvettig förtvivlan.

Jag har först blivit varm. 
Allting inom mig har pulserat och hjärtat har slagit så hårt.
Min ögon har vädjat och mina händer har försökt överföra värme.
Men mötts av ogenomtränglig kyla, nonchalans, arrogans och ren sadism.
Då har jag kommit på en skyddsmekanism, en vändning i mig som jag alltid har kallat iskylan.
Från det där varma och febriga läget så har jag känt att nu gäller överlevnad - och då har jag känt kylan spida sig, alltid först till mina armar och sedan sprider den sig ut i resten av kroppen.

När jag rest mig, gjort mig kall, stängt av och visat att jag inte bryr mig längre, att jag kan överges eller faktiskt lämna själv utan tårar, ångest, förtvivlan.
Helt enkelt bara gå.
Då har det lett till en växling hos den som inte erbjudit någon som helst nåd. 
Då har den som tidigare, inte skulle ha brytt sig om jag så satt framför honom och dog, sagt
"Gå inte, snälla du, gå inte."

En människa utan nåd kan sitta gränse över dig och hålla fast dig.
Att jag har blivit misshandlad tidigare är ett förtroende som missbrukas.
Han hånar mig för att jag är rädd.
"Jaha, ska du vara rädd nu bara för att du har blivit misshandlad tidigare".
Det är iskalla ögon som ser in i mina rädda. 
Orden efteråt, när han inte längre håller fast mig, innehåller ingen ånger,
istället ett kallt meddelande
"Det här mellan oss är över, så jä-la över!"

Jag vet att jag inte ska låta en sådan här man se rädsla.
Tigger jag om nåd vid ett sådant tillfälle, då kommer han att själsligt slakta mig.
Iskylan måste sättas in.
Jag måste svara lugnt, medan jag först tittar på mina blåmärken för att sedan se honom i ögonen.
"Ja, det är verkligen över".

Då bryts den onda "förtrollningen", han som hade makten sjunker ihop och säger
"Men du, jag menade inte det. Du vet ju att det är ju sådant man bara säger"

Sedan, fast jag är alldeles lugn och avdomnad, säger mannen för att återta kontroll.
"Nu lugnar du ner dig. Nu ska DU inte ta några snabba och överilade beslut. Snälla, nu lugnar DU dig".

Sedan kommer en verbal kommentar som hörs så illa att det skär i öronen med tanke på

hur han precis har behandlat mig.

"Vi ska ju på semester imorgon, ta det lugn nu. Du behöver ju det, du som precis förlorat ditt arbete efter och blev utsatt för överfall. Det är f-n allvarliga saker och ting". 

Allt ska nu, enligt honom, återgå till det som planerats, som om ingenting han har gjort eller sagt har hänt.

Mannen försöker lösgöra sig från skuld och ansvar för det inträffade och säger

- Bara så att du vet, jag har ALDRIG gjort så här mot någon annan kvinna.

Men han är inte klar genom detta.
Han fortsätter med psykisk misshandel misshandel.

Vet ni varför han inte var klar och istället fortsätter?
Jo, för detta beteende han har är inget som kom plötsligt en dag för att han råkade träffa en kvinna som han tycker säger fel eller gör fel. Det handlar om ett beteendemönster som han har haft i hela sitt vuxna liv och det utvecklades när han var barn. Så jag var inte den första kvinna han behandlade illa, även om han ville få mig att tro det för att slippa ta ansvar för sitt beteende.

Sådant händer ALDRIG i en relation med en människa som är sund. En sund och vettig människa kan säga och göra fel, samt låta andra säga och göra fel, men går aldrig över sådana här gränser.

Ni som varit med om liknande 
Fundera över vilken person som var den första du mött i livet som hade sådana ögon som kan bli alldeles svarta och kalla. Fundera hur många sådana personer du sedan mött och haft nära dig.  

Jag fick frågan på Kriscentrum
- Hur såg mannens ögon ut när han gjorde dig illa?
- De var kalla och svarta - det gick inte att nå fram, ingen nåd.
- Hur såg din pojkväns ögon ut, som du var tillsammans med när du var yngre, när han gjorde dig illa?
- De var kallar och svarta - det gick inte att nå fram, ingen nåd.
- Vad hade din mamma för ögon när hon slog och skrek åt dig när du var liten?

 
Då kunde jag inte svara.
Frågan högg mig i magen, jag vek mig framåt i stolen.
Så ont.
Ont.
Ont.
Ont.
Jag nådde till knuten, den som knutits så hårt.
Knuten låg vid roten.

Text
Julia
TuvaForum