Jag vet att det är många som får uppleva det smärtsamma i när en person, man har kommit nära och tror om gott, blixtsnabb vänder och visar upp en helt annan sida än den som presenterats de första månaderna. När det händer så hastigt blir det chockartat och mycket förvirrande. Den du kommit nära visar sig vara en person med ett beteendemönster som du kan läsa mycket om under "Misshandelsbeteende/mönster".

En sådan här person använder sig av en våldscykel och den är egentligen aktiv redan från början av relationen eftersom detta är ett beteendemönster som den här personen har. Men du märker antagligen först av den när han chockartat rasar ut i ett aggressivt och rasande beteende. Just detta att agera ut detta så chockartat efter att inte ha visat sin aggressiva sida tidigare är ett sätt att lamslå dig och på det här sättet skaffa sig makt och kontroll.

Detta första utbrott, är ett startskott på ett fortsatt missbruk och utnyttjande av dig, vilket oftast sätter igång när han vet att han ett känslomässigt grepp om dig. Är du i en sårbar situation och känner att du står i beroendeställning till honom kommer han inte ta det mer "varsamt" med sina utspel utan tvärtom skruvar han upp volymen och intensiteten. Det kommer bli en snabb resa in i våldscykeln och du kommer snabbt tappa energi, självkänsla, självförtroende, livsgnista. Han släcker dina ljus och det kan bli riktigt mörkt.


Här kommer en berättande text om ett sk "starstskott" på en våldscykel
*

Det var helg och han vaknade på morgonen, gick upp ur sängen ut i badrummet, kom tillbaka in i sovrummet och tog en handduk. Säger ingenting fast han ser att du är vaken. Sådant kan tyckas helt normalt, inget konstigt. Men en människa som inte är snäll kan utstråla mycket i bara detta lilla. En sådan människa kan utstråla mycket kyla och nonchalans - som att det inte finns någon i rummet som kommer upp till hans nivå och inte bevärdigas med hans uppmärksamhet.

Första gången jag var med om det här, så undrade jag om det var detta han faktiskt berättat för mig, att andra hade sagt om honom - att han plötsligt kunde vända och bli kall och nonchalant. Var det detta beteende han visade mig nu efter att varje morgon sagt godmorgon och krupit nära.
Vad var det som kunnat få honom att vända, varför just nu, varför denna morgon?
Jag började rannsaka mig själv, funderade på om jag hade sagt eller gjort något fel. 

Jag kom inte på något som hänt, hade inte sett honom reagera negativt till något jag sagt och gjort innan vi somnade. Jag tänkte tillbaka på gårdagen och mindes bara att vi hade haft en jättefin dag, att vi hade haft en riktigt mysig kväll och varit varandra väldigt nära under natten. Jag kunde inte förstå vad som hade hänt sedan han låg och tittade mig i ögonen, strök mitt hår från ansiktet, höll om mitt huvud med sina stora händer och sa att jag var den finaste, finaste, finaste kvinna han någonsin hade träffat. Han älskade mitt hår, mina ögon, min mun, min kropp och mitt hjärta. Han älskade mig och jag var så rätt, så alldeles rätt för honom. Jag försökte skaka av mig känslan av obehag och hoppades att det handlade om något högst tillfälligt, kanske bara en dålig morgon.
Inget annat än just så.

Jag var redan så orolig i kroppen efter att några dagar tidigare chockartat ha förlorat mitt arbete och därmed stor helt utan inkomst. Vi var tre tjejer som blivit överfallna av en psykotisk man som chefen envisades med skulle sitta tillsammans med oss, även efter överfallen. De två andra tjejerna hade arbetat där länge och drog in facket och för att slippa trubbel med mig sa han upp mig en månad innan min provanställning gick ut. Övriga på avdelningen fick krishantering efter det inträffade men jag fick meddelande att jag kunde gå och inte komma tillbaka i dörröppningen på morgonen dagen efter överfallet. Som sagt, det var en otrolig oro och ångest inom mig, var så rädd över hur jag nu skulle kunna försörja mig och min son, betala hyran etc. 

Jag tassade ut i köket i mina pyjamasbyxor och rufsigt hår, sa "Godmorgon" och log för jag tänkte, att nu kanske han blir glad och smälter lite. Men han svarade inte. Jag kände en sådan osäkerhet, för jag förstod verkligen inte vad detta handlade om. Jag gick tillbaka in i sovrummet och klädde snabbt på mig mina kläder. Han slamrade högt med sakerna i köket och när jag kom tillbaka sa han hånfullt
"Jaha, du ska hjälpa till att duka fram frukost, vad snällt av dig". 

Detta, att han pratade till mig på det sättet, fick mig inte att förstå mer. Jag hade alltid varit hjälpsam när jag varit hemma hos honom, städat och skurat både kök, toalett, sovrum, möblerat om och sorterat allting i hans sons rum och verkligen fräschat upp balkongen. När jag skulle åka hem så brukade jag även putsa hans fönster eftersom min hund brukade stå med nosen tryckt mot rutorna och titta ut. Så det här förstod jag inte.
Jag öppnade kylskåpet och började plocka fram frukost, satte fram de två kopparna han köpt speciellt till oss. Då började han skutta omkring i köket, hånade och förlöjligade mig på massor med olika sätt. Han var inte rolig. Han kunde vara rolig och vi kunde skratta jättemycket tillsammans, men nu var han bara dum. 

Jag tittade på honom och såg att hans ögon inte var snälla. Han sa med mycket hög och domderande röst "Vilket datum ska du avliva din hund?" Min hund var valp och extremt aktiv och ibland undrade jag hur jag skulle orka med honom, hur jag skulle kunna uppfostra honom på sätt. Men avliva honom, det ville jag inte. Jag ville inte heller ta den här diskussionen om min hund. 
Vem var den här människan?
Var han en slags tillfällig gäst?
Hade han en tillfällig förvirring?
Snälla Gud, gör så att han inte är så här, gör så att allt detta är ett misstag, gör så att han snabbt blir den fina och snälla mannen jag känt mig trygg tillsammans med igen. 

Han började återigen skutta runt med löjliga steg och säga med hånfull röst.
"Jag heter Julia och jag kan inte bestämma någonting och kan inte svara på en enkel fråga." 
Jag tittar på honom och undrar vad han vill tillföra med att bete sig så här, vad tyckte han att han van på att bete sig så här mot mig. Jag undrade om han på fullt allvar tyckte att detta var en bra väg till en bra dag och en bra relation. Han borde väl veta att han inte når en annan människa på ett sådant här sätt, tvärtom vill man ju egentligen bara vända sig om och gå. Men jag hade en lång resa hem och min tågbiljett gällde för en resa som avgick först om några dagar. 

När vi satte oss vid bordet och skulle börja äta, så fortsatte han att förlöjliga mig. Han härmade mig, ställde tramsiga frågor om min hund och det var uteslutet att få kontakt med honom, det var som att han gått i "spinn". När han återigen ställde frågan om vilket datum jag hade tänkt mig att avliva min hund, så svarade jag inte. Jag kände att det inte var lönt att prata med honom som han betedde sig, han var inte snäll och jag förstod inte vad det handlade om och jag visste att han inte skulle förklara det här för mig - iallafall inte på ett vettigt sätt.

Då fullkomligt vrålar den här vuxna mannen åt mig över frukostbordet.
"SVARA PÅ MIN FRÅGA!"
Jag blev chockad, det här var en sådan helt annan sida än den han visat under tre månaders tid av intensiv bekräftelse på att han var så förälskad i mig, presenterade mig som underverket för sin familj och att det var utom allt tvivel att jag var rätt kvinna för honom. 
Han visste att jag varit utsatt för både fysisk och psykisk misshandel i tidigare relation, samt överfallet på jobbet för några dagar sedan, samt min ångest och oro över hur jag skulle klara mig och mitt barn. Jag förstod inte hans fokus redan från det att han vaknade att den här dagen skulle förstöras, att han skulle få mig att känna mig oönskad genom att först inte se eller prata till mig, för att sedan håna och förlöjliga mig och avsluta det med att vråla åt mig. 

Jag delade inte hans uppfattning om att bristen på ett svar från mig på hans fråga var i proportion till hans utbrott. Men av erfarenhet visste jag, att det inte spelade någon roll nu vad jag sa och inte sa, han hade bestämt sig, han ville få ur sig sitt dåliga beteende och ösa det över mig. Jag visste också att den här mannen utmålat sig själv till en slags "räddare/riddare", ett riktigt kap till man, en gentleman. Det skulle innebära att han nu måste, trots sitt dåliga beteende, göra ner mig för att kunna upprätthålla bilden han presenterat av sig själv. Han måste alltså hitta en anledning till sitt beteende, att han nu fick ett sådant fullkomligt vansinnigt raseriutbrott. 
"JAG BLIR SÅ JÄVLA ARG PÅ ATT DU ALDRIG KAN SVARA NÄR JAG STÄLLER FRÅGOR! DU VET INTE HUR MAN KOMMUNICERAR!"

Jag ville få till en slags "time-out", ville gå därifrån tills han lugnat sig.
Men då blev hånfull.
"SÅ TYPISKT DIG, NU SKA DU FLY!"

Hela min värld skakade i övrigt men han hade gjort valet att välja mig, att stanna och ville satsa på en riktig relation tillsammans med mig. Jag hade givit honom "erbjudandet" att vi kunde ses igen när jag hade tryggat mitt eget liv, att jag då skulle komma tillbaka. Men han var noga med att säga och visa i handling, att jag var kvinnan han ville leva tillsammans med. Han var den som skulle hjälpa mig att känna mig trygg i tillvaron igen, han menade på att mina dagar som ensam var över. Det var med den mannen jag trodde jag gick och lade mig natten innan men jag vaknade upp med en fiende.

Jag försökte gå in i sovrummet.
Han ställde sig i vägen för mig med sin stora kropp, bröstade upp sig, var stor som en kung i sin egen värld där han styr och ställer på det sätt han tycker är sunt, rätt och riktigt. Själv var jag degraderad från den perfekta kvinnan vid hans sida, till ingenting.
Det gick snabbt.

Den vrede och ilska han kände och ville ha ut över mig var fruktansvärd, det gick liksom inte att stoppa och jag kände sådan vanmakt. Jag försökte lägga mig i sängen men han drog och slet mig i armarna, sa att jag inte var normal, att man inte beter sig så här, att man måste kunna diskutera utan att jag överreagerar. 

Jag reste mig, var tvungen att gå ut med min hund och han följde med. Jag hoppades att han skulle lugna sig, kanske att frisk luft skulle få honom att vakna och se mig, se att det var jag ju jag, hans fina, fina, fina Julia. 

Vi gick ut men han såg inget fint i mig.  
Han fortsatte att skrika, vråla och han höll långa monologer om alla mina brister och fel. Han ville ha en mogen relation men det gick inte tillsammans med mig eftersom jag var så omogen. Han ville ha en relation där man kan prata med varandra men det gick inte eftersom jag inte kunde kommunicera. Han ville ha en relation där man ger och tar (han viftade väldigt med händerna här för att visa hur man ger och tar i relation) men jag var en person som bara tog, tog och tog. Han var dessutom jä-ligt trött på min bakgrund, att höra om den och ville bara ha en helt vanlig normal relation utan problem. Mitt i allt skrek han igen "NÄR SKA DU AVLIVA DIN HUND!" 

Jag försökte sätta en gräns, nu är det nog, nu måste du låta mig få gå om du inte kan lugna ner dig. Men återigen ställde han sig i vägen för mig, följde efter mig och hånade mig för att jag var en sådan feg person, en som bara flydde från allting. 

Han skulle ha in mig i lägenheten igen för han menade på att vi måste prata med varandra. Jag sa att han måste få låta mig gå en runda. Han var arg, sa att då skulle vi avsluta vår relation omedelbart eftersom jag inte kunde ta en konflikt. Jag kunde inte tro att jag skulle lösa allt genom att bara gå min väg. Men jag stod på mig, sa att jag måste, måste komma iväg en stund för mig själv. 

Det var en orolig runda jag tog och han ringde mig hela tiden, men jag vågade och orkade inte svara. Han skickade massor av sms och till sist vädjade han om att jag skulle komma tillbaka och menade på att han hade överreagerat.
"Kom hem nu Julia". 

Jag befann mig sextio mil hemifrån, livet i övrigt var mycket otryggt och jag ville bara att allt detta som hände nu...inte skulle ha hänt, att det bara skulle vara en slags tillfällig kris/förvirring, att det skulle vara något som aldrig, aldrig, aldrig skulle hända igen.

Jag gick tillbaka och jag var helt slut inuti.
När jag väl var inne i lägenheten så började han hålla monologer igen om hur omöjlig jag var att ha en relation med. Jag kände mig förtvivlad och började packa min väska och tänkte att jag måste åka hem.
Han sa att han redan hade kollat upp när tågen gick, gav mig en lapp med olika tider, för han ville inte att jag skulle vara kvar. 
Han tittade på mig och sa
- Julia, det är slut, det är så jävla över.

Så skulle det ju så klart vara.
Slut.
Men jag orkade inte ta mig ut genom dörren, ta mig till stationen och sitta på tåget i flera timmar med ångesten över att allt det jag trodde jag hade tills igår, försvann på den dag.
När jag började gå mot dörren så kom han och tog väskan ifrån mig, bad mig stanna. Jag tänkte att nu, nu lugnar han sig och jag kan andas ut. Vi satt i soffan och så började han tala om för mig att jag egentligen bara varit fin den första helgen vi träffades och efter det hade jag inte alls varit bra. Han sa att han kände sig besviken på mig, att jag inte var den han trodde. Men han sa, återigen, att jag verkligen hade varit perfekt den första helgen, som en dröm, som en saga. Jag kände hur något inom mig började brista och jag bad honom att sluta, att jag verkligen måste få andrum. Jag började skaka, han såg det, men fortsatte. 

Jag skakade som att jag hade frossa.
Kroppen kunde inte sluta skaka.

Jag såg honom gå fram och tillbaka över den stora mattan i sitt vardagsrum. Jag undrade vad hans mål var med allt detta, allt detta otrygga känslomässiga ryckande och slitande. 
Jag skakade och kunde knappt andas. 
Det blev kväll och det var mörkt i lägenheten.
Då först lugnade han sig och började komma mig nära igen.
”Julia, du måste försöka slappna av, kanske att du kan försöka sova en stund”

Jag låg ihopkrupen i soffan och var så trött och rädd, rädd, rädd för allting.
Tankarna skenade, jag har ingen familj att vända mig till som kan hjälpa mig nu när det känns som att livet brister. Hur ska jag klara mig och mitt barn. Är det nu, allt det jag byggt upp för mig och mitt barn, ska rasa. Jag måste klara detta, jag måste hitta en lösning, jag måste söka jobb, massor med jobb, jag måste må bra och stärka mig, jag får inte skaka och må dåligt. 
Kroppen började skaka ännu mer.
Det var svårt att andas in, svårt att andas ut.

Han hämtade en filt, han drog mig när sig. 
”Julia kom, ligg här hos mig”.
Fast jag visste vad som är rätt och fel, sunt och inte, så kröp jag in i hans stora famn. 
Jag var så slut och ville bara få ro, kunna andas igen.

Han gick efter en stund och hämtade ett glas med vatten en sömntablett.
Han sa att han hade en sömntablett kvar efter en flygresa, att jag kunde ta den så att jag äntligen kunde få sova lite. Han sa att jag kan somna och sova i hans famn.

Jag vaknade på natten och låg fortfarande på soffan.
Jag gick in i sovrummet och lade mig.
Han kröp nära.
Han höll om mig.
Han viskade i mitt öra.
”Smulan, du och jag”.
Jag vände mig om.
Hans händer var varma och försiktiga.
”Julia, jag älskar dig så mycket”. 
Han andades tyngre
Han ville ha mig.

Text

Julia
TuvaForum

Till sidans topp