Dissociation

Den som befinner sig i en hotfull situation som inte går att fly ifrån eller förändra, försöker istället fly genom att förändra sitt medvetande. Det är som att rymma och lämna kroppen kvar. Kroppen registrerar det som sker med den. Kroppen bär minnen av känslor, av beröring, smärta och våld. Den som har varit utsatt för våld och sexuella övergrepp har många kroppsminnen.

Var befinner sig en kvinna medan kroppen utsätts för våld? Ibland är hon kanske där, ibland en bit ifrån, ibland kanske hon befinner sig i en annan tid. Ibland är hon kanske ingenstans, som om inget finns. Det som känns är ett och det som händer är ett annat - det som kvinnan utsatts för finns inte i sin helhet, utan uppdelat i flisor. Kvinnan har flytt och lämnade sin kropp till förövaren. Detta är kvinnans sätt att hantera traumat eftersom det går inte att ta in, sortera, uppleva och förstå det överväldigande, ofattbara. Kvinnan är överbelastad. Vanmakten gör att det inte finns annat än passivitet och likgiltighet. Det är ett slags trancetillstånd, hypnotiskt tillstånd - ett bedövat och sömnigt tillstånd.

Detta är ett tillstånd som känns som ett slags skydd då kvinnan utsätts för trauma - men som på sikt kan göra att hon känner sig overklig och utanför när hon egentligen vill engagera sig och vara närvarande. Situationer som innehåller påminnelsefragment, kan utlösa samma ursprungliga upplevelse av att inte beröras. Det kan gälla direkt hotfulla situationer men också situationer av kärlek, närhet och beroende, vilka var de som utnyttjades av den som har gjort henne illa. Kvinnan känner sig berövad möjligheten att få vad det hon har rätt till. Men längtan finns kvar. Så de situationer som skulle göra det möjligt för henne att äntligen få det hon längtar efter blir ångestladdade för henne och kan utlösa det psykologiska traumat igen.

Vad är egentligen dissociation?
Till dissociation räknar man fem specifika symtom:

1. Personen uppfattar sig själv men inte sin omgivning.
2. Omgivningen uppfattas som overklig eller underlig och främmande.
3. Minnesförlust: Glömmer vissa personliga svåra händelser i det förflutna.
4. Identitetsförvirring
5. Identitetsbyte

Dissociationsupplevelser är inte ovanliga hos psykiskt friska personer - ungefär hälften av alla vuxna har någon gång upplevt en kortvarig dissociationsupplevelse. Overklighets-känslor kan drabbas oss alla under stress och kan vara under några sekunder, men det är ändå tillräckligt länge för att det ska kännas obehagligt. Men hos en person som har svårt att sortera ljud, lukter, syn upplevelser med mera kan känna sig invaderad av signaler från yttervärlden och har kanske inte förmåga att skilja det viktiga från det oviktiga. Då växer ångesten som kan leda till overklighetskänslor som skapar ytterligare ångest.

Trauma bakom dissociation
Dissociationen blir ett sätt att överleva traumat. När man utsätt för ett trauma kan det vara en slags överlevnadsstrategi att tänka "Detta händer inte mig." Men traumat bränner in i hjärnan som en film och både psyket och kroppen är beredd på att det kan hända igen. Att leva med ett inre beredskapslarm gör att det utvecklas en hyperkänslighet för tecken på fara - att leva med detta tar mycket energi. Blicken kan börja flacka och personen tror att det är fara på gång. Då kan det vara bilder av det gamla traumat som flashar förbi och larmet går. Kvinnan är tillbaka i sitt trauma och reagerar med dissociation. Grundproblemet med dissociation är en stark rädsla.

Dissociation definieras som en klyvning, vissa delar av personligheten separeras från individens vanliga medvetande och kontroll. En särskild händelse kan väcka till liv minnen av tidigare trauma och det uppstår en "dubbelkänsla". Men upplever samtidigt nuet och den svåra händelsen i det förgångna.

En sjuk miljö tvingar barnet/kvinnan till extraordinära gåvor - dissociation
Om t ex ett barn växer upp i en miljö med sexuellt ofredande och övergrepp ställs oerhörda krav på barnet att finna ett sätt att bevara en känsla av trygghet. Hon måste finna ett sätt att bevara en känsla av tillit till människor, som hon är beroende av, som är opålitliga - och då måste hon använda sitt omogna system av psykologiska försvar. Dissociation kan alltså tjäna som ett sätt att hantera situation hon befinner sig i. För att stå ut med det som inte egentligen går att stå ut med så måste hon klyva sig själv, tänka att det inte händer henne. Det är ett sätt för att på bästa sätt överleva den uppslitande händelsen. Det som räddade henne under dessa trauman blir hennes fälla som vuxen då hon inte blir en hel sammansatt person - hon kommer nämligen bära på dissocierade personlighetsfragment. Många vuxna kvinnor har gjort sitt bästa för att trycka ner sina minnen, lämna det gamla bakom sig för att fortsätta leva. Men det hjälper inte. De plågas av mardrömmar och lever i skräck för att bli tokiga. Men vad de fruktar har redan hänt, och skräcken handlar om att återigen utsättas för traumat när man känner sig totalt hjälplös i nutid...fast det handlar om dåtid.

Formulär om dissociation

1. Mina känslor beträffande mig själv och andra kan skifta mycket. Jag kan växla från ett sinnestillstånd till ett annat

.2. Vissa tillstånd kan vara förenade med intensiva och extrema känslor som jag inte kan kontrollera.

3. Vissa tillstånd återföljs av känslomässig tomhet, förvirring och overklighetskänsla.

4. Andra tillstånd åtföljs av intensiva skuldkänslor eller känslor av vrede mot mig själv, så att jag vill skada mig själv.

5. Känner att andra människor inte går att lita på, de kommer att svika mig eller göra mig illa på annat sätt.

6. Ilska och en känsla av att vilja skada någon.

7. Avskärma mig känslomässigt från andra människor - ett sätt att stänga av mina annars så förvirrade känslor.

Tjejer/kvinnor berättar

"Jag går in som i trance ibland. Det är som att när trycket är för stort så brister det till sist. Det händer aldrig på jobbet eller bland människor, inte heller när jag är ensam utan det är när jag är tillsammans med någon jag litar på eller om jag har någon jag litar på att prata med i telefon. Jag känner hur jag glider iväg, världen försvinner och den värld som jag befinner mig är som en glaskupa runt mitt huvud. Jag känner hur mina ögon vänds inåt på något sätt, de försvinner. Jag glider tillbaka i tiden, är i händelser som jag har varit i tidigare. Jag upplever ångesten, maktlösheten, rädslan, skräcken och paniken som jag kände då, då när det jag är tillbaka i hände. Jag är inte alls i nuet, förutom möjligtvis en liten, liten del av mig - och det är den som ser till att jag kommer tillbaka i nuet igen. Det går snabbt när jag kommer tillbaka, det är som att knäppa med fingrarna så är jag tillbaka. Då kan jag nästan skratta och säga
- Äsch, vad larvig jag är. Det är ju inget att älta om, det var ju länge sedan.
Och så lever jag vidare i nuet."


"Fast jag är vuxen och kapabel så känner jag ibland hur jag faller tillbaka i tiden. Jag kan sitta och gunga kroppen och gnyr. Jag är tillbaka och är liten igen. Ibland så gråter jag och säger
- Mamma, mamma, jag vill hem.
När detta hände när jag var yngre blev jag så rädd och när jag blev sådär rädd fick jag ångest och kräktes. Att kräkas i sig var väldigt ångestladdat för mig. Det kunde hålla på i flera timmar ibland. Men nu har jag försökt skaffa mig så mycket information som möjligt, försöka vara mer snäll mot mig själv och inte tänka dumma tankar när det här "anfallen" kommer. Det gör mig lugnare och "anfallen" är inte så våldsamma och håller inte heller på så länge. Ibland bara några minuter."


"Ibland när jag är i händelser som påminner mig om det gamla så känner jag inte igen personen som jag är tillsammans med. Jag vet ju att det är han, men allting stelnar. Är lampan släckt och vi har varit nära varandra så måste lampan tändas så att jag verkligen, verkligen, verkligen ser att det är han och ingen annan. Han får inte röra mig för då får jag panik. Men jag vill inte heller att han ska lämna mig. Jag vill att han bara ska vara där och att jag inte ska behöva vara rädd för att han ska bli arg för att jag reagerar så här, bara vänta till det gått över. De gånger jag har blivit lämnad i sådana situationer så får jag ingen panik, utan kurar ihop och somnar. Många gånger gör jag så när någon blir arg på mig, när jag blir rädd, att jag kryper ihop och vill sova. Det påminner mig om de gånger jag varit utsatt när jag var mindre, jag låtsades sova då. Dövar min kropp på mitt eget sätt. Men det är ju kortsiktigt för jag vaknar ju igen och då är smärtan där...igen."